På Jonas Lundqvists andra soloalbum smälter två distinkta traditioner av Göteborgspop ihop för vad som känns som första gången någonsin. Dels Håkan Hellström-traditionen av bittra poplåtar med vackra melodier och sång som kommer från hjärtat och går rakt in i lyssnarens. Dels Studio-traditionen av instrumental dubgroovig indierock med tusen fascinerande ljud som svävar omkring lätt och ledigt – men med exakt precision – i en magisk grotta. Anledningen är att skivan producerats av Rasmus Hägg, ena halvan av nu nedlagda Studio som här visar att han förtjänar minst lika mycket uppmärksamhet som Dan Lissvik. Studio kan ha varit för Göteborgsindien vad Snook var för Stockholmsrappen – början på två mycket intressanta solokarriärer. Samtidigt är det samspelet mellan Lundqvists sånger och Häggs ljudvärld som gör Så e de me de till en så stark upplevelse. En ensam vokalist och en producent rygg i rygg – konceptet har inte fungerat bättre sedan Jeru the Damaja och DJ Premier.

BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)



Theresa Andersson - Street Parade

I början av 90-talet kom en våg av svenska popsångerskor som inledde sina karriärer med att sjunga jazz på engelska – Lisa Ekdahl, Stina Nordenstam, Rebecka Thörnqvist och Viktoria Tolstoy. Theresa Andersson, född 1971, var en udda fågel i sammanhanget: hon flyttade till New Orleans där hon 1994 spelade in och gav ut sitt debutalbum, starkt präglat av stadens löst funkiga jazztradition – och sedan stannade hon kvar där. Hon utvecklades i en småtrist singer/songwriter-rockig riktning (skivan Shine, 2004) innan hon upptäckte samplern och att hon inte behövde någon annan än sig själv för att göra livemusik. Det blev en förlösning, en helt ny vändning på karriären. Anderssons första skiva med den nyfunna minimalismen, DIY-mästerverket Hummingbird, Go! från 2008, lät spontant, svängigt, modernt och helt unikt. På sitt nya album bygger hon vidare på sin personliga brygd av instrumentskicklighet, lekfullt loopande, The Meters-intiutivt sväng och, inte minst, sång som är full av fräschör och råhet. Med andra ord raka motsatsen från hur duktigt och asexuellt det ofta blir när jazzskolade svenskar sjunger mysig jazz. På något märkligt sätt lyckas Theresa Andersson både ha kakan och äta den – hon har hela New Orleans musikhistoria i sina händer, men den tynger henne inte, hon lyckas skratta åt den, leka med den och strunta totalt i den. Och samtidigt hedra den genom sina moderna eklektiska funkvisor. Grymt.

BETYG: 5/6 (en förkortad version av recensionen finns på Nöjesguidens hemsida)

Den här låten är från hennes förra skiva men den nya är typ lika bra: