Bruce Springsteen - Wrecking ball

Nicholas: 40 år in i karriären har Bruce Springsteen fortfarande konstnärliga ambitioner. På Wrecking Ball gör han ett försök att kombinera de bistra desillusionerade arbetarklasskildringarna från Nebraska (1982) med den muntert spelglada folkmusiken från We Shall Overcome: The Seeger Sessions (2006) och kryddar med gospel och hiphop (!) för att göra ett uppdaterat recept på Gram Parsons ”cosmic American music”. Texterna handlar om kapitalismens kollaps, underklassens utsatthet och kokande vrede, den sönderslagna nationalismen samt vad Springsteen tycks se som den enda källan till hopp: religionen. Dock blir det lite tröttsamt efter ett tag med de hurtiga irländska fiolerna och melodiernas slappa minimalism. Synd på så mycket vilja.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)

Annika Flynner: Jag tycker redan att man kan se Wrecking ball som en skiva som både är överskattad och underskattad (likt Born in the USA, för övrigt). Flera svenska recensioner har varit ljumna, men Jan Gradvall gav den högsta betyg, liksom Rolling Stone. Jag tycker att det är Bruce Springsteens mest ambitiösa och inspirerade album sedan The Ghost of Tom Joad, och det var ändå 17 år sedan den kom, så det är en ganska stor grej. Både texterna och musiken är intressanta. Men är det så himla bra? Well. I Rocky ground kompenserar Bruce för att ha det mest "moderna" inslaget i sin musik någonsin (inte bara rap och samplingar utan även greppet att låta någon annan sjunga refrängen - att det dessutom är en kvinna är anmärkningsvärt för en så genommanlig artist som Springsteen) genom att låta texten låta så gammal att den skulle kunna vara citat från Gamla testamentet. Inte världens bästa låt, men ganska speciell.

Över huvud taget är de ständiga refernserna till Gud, Jesus och frälsningen väldigt intressant - man kan se det som method acting, att Springsteen till fullo vill gestalta den värld som de karaktärer han sjunger om lever i och de värderingar som dessa har (det finns ju även ganska läskig våldsbenägenhet, "If I had a gun, I'd shoot those bastards on sight" etc), men man kan också se det som något genuint personligt. När han sjunger Land of hope and dreams, som skrevs för 12 år sedan som en bra, hittig låt i The Promised Land-traditionen, låter det plötsligt som att han menar orden bokstavligen, det är inte längre metaforer, det finns en frälsning som Herren kan erbjuda och Bruce är villig att ta emot den. Om han har blivit mer religiös med åren - är det just för att han börjar bli till åren kommen? I We are alive sjunger han om att dö, i jag-form. Ändå rätt anmärkningsvärt. Det här är Springsteens första album som släppts sedan han fyllt 60. Kanske tänker han mer på sin egen död än tidigare, och då blir det naturligt att det hörs i hans musik. Intressant - men återigen, We are alive är inte en så himla bra låt.

Och det gäller för samtliga låtar på skivan (utom den slött kåta rockdängan You've got it, som bara är dålig). Melodierna är verkligen klena, och även om det är uppenbart att Bruce går igång som fan på folkmusik (rock och pop verkar inte ha någon tjusningskraft längre) så smittar den musikantiska spelglädjen inte av sig, kanske för att det är för snyggt och "tungt" producerat, eller också för att Springsteens intresse för irländsk folkmusik är lika ytligt som Paul Wellers intresse för house en gång i tiden. Musikens magi är något subjektivt; bara för att Bruce själv blir uppfylld av den svängiga folkmusiken är det inte garanterat att han själv lyckas skapa något lika bra.

En låt på skivan tycker jag i alla fall är otroligt bra, och det är balladen Jack of all trades. Berättarjaget är en arbetslös kille vars tjej/fru inte heller har något arbete och är riktigt orolig för framtiden. Han tröstar henne genom att säga lugnande saker och låtsas som att allt är bra och att allt ska ordna sig, men man fattar att det inte alls är säkert att det kommer bli bra. Men han måste spela, för det finns inget dyrbarare än tjejen han älskar, och han håller hellre god min och mår dåligt inåt än att låta henne sjunka ner i förtvivlan. Det är så kärleksfullt - och realistiskt, tycker jag. "I'll take the work that God provides / I'm a jack-of-all-trades / honey, we'll be all right" - jag blev nästan tårögd när jag hörde de textraderna första gången. Just för att han säger "honey".



The Magnetic Fields - Love at the Bottom of the Sea

Stephin Merritt är en frustrerande figur. Som en av de senaste 20 årens mest produktive låtskrivare har han gjort mästerverk som Take Ecstasy with Me och Busby Berkeley Dreams men också en hel del överdrivet lustiga och/eller kitschiga låtar som bara kan betecknas som larviga. På nya The Magnetic Fields-skivan dominerar den sistnämnda kategorin. Efter en trilogi av syntbefriade album knorrar och blippar det friskt på Love at the Bottom of the Sea, men den uppdaterade ljudbilden lyckas inte dölja faktumet att skivan inte har en enda riktigt bra låt. Trist.

BETYG: 2/6 (från Nöjesguiden)



Simian Ghost - Youth

Simian Ghost har utvecklats från ett ganska traditionellt 00-talsindieband – shoegaze-inspirerade gitarrer, programmerade beats och klassiskt vek indiesång – till något mer personligt och intressant. Tacka den nyrekryterade trummisen för det. Det är frestande att jämföra med franska M83 som gjort samma resa – att bli mer moderna genom att byta ut elektronik mot musiker, inte tvärtom – men Simian Ghost gör musik i betydligt mindre skala, på gott och ont. Minimalistisk indiepop kan bli outhärdlig om den inte är otroligt bra. På Youth lyckas dock Simian Ghost oftast hålla intresset uppe, tack vare det luftiga svänget, ett mjukt ljus i melodierna och de finaste gitarrerna sedan Real Estates senaste skiva. Jag önskar bara att sångaren var lite mer uttrycksfull.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)