1975.
Det var ett tag sen jag lyssnade på Bob Dylan nu. Men så tipsade min vän Olle om att hans musik äntligen (eller igen) finns på Spotify, så jag började lyssna lite och blev i vanlig ordning besatt av att göra en playlist. Här är den - 100 Dylan-låtar från första till senaste skivan, i kronologisk ordning. Min favoritlåt för tillfället är "All the tired horses" från 1970 års Self Portrait. Hade faktiskt inte hört den tidigare, det är ett album som jag har haft fördomar mot.
Vad kan man säga om Bob Dylan som inte redan är sagt? Jag vet inte, men jag tänker ofta på detta med konstnärens villkor. Hur det inte finns några garantier för framtiden - man kan vara bra, ha något att komma med, men det finns inget som säger att det kommer vara så om fem år, eller tio år, eller 25 år, eller hela livet. Hur kommer det sig att vissa lyckas med det? Det handlar inte om att hålla gnistan vid liv, det handlar om att få nya gnistor, leta efter gnistorna, ha ögon för gnistor. Goethe, Matisse, Miles Davis, Bob Dylan - de har alla varit öppna för förändring, för att lämna något framgångsrikt och gå vidare. Hur vågar man? Det är ju en grej att man riskerar förlora publikens kärlek och ett stabilt inkomstflöde, men större är att det man riskerar inför sig själv. Det kräver ödmukhet, att lägga av med något man är bra på och testa något man är helt vilse i. Det kräver också en tro på konsten, att man går med på att lyda konsten, att det känns som att det är värt det.
Nu kanske någon tuffing säger att Bob Dylan inte direkt är en modig artist och att alla hans skivor låter som "man med gitarr som rockar mer eller mindre". Den synpunkten är ungefär lika träffsäker som att säga att Goethe skrev på tyska i hela sitt liv. Bob Dylans sound ändras och uppdateras gång på gång, men det som ändras är framförallt det han sjunger om och hur han sjunger. De låtar han skriver kan han bara skriva just då han skriver dem. Så om man lyssnar på den här Spotify-listan från början till slut (tyvärr tar det 7 timmar... men man behöver ju inte göra det i en maratonsittning) får man ta del av en ganska fascinerande utvecklingsbana.
Om man nu är intresserad av sånt. Konstnärskap alltså. Det är inte alla som är det och jag lägger ingen värdering i det. Man kan strunta i konstärer och bara bry sig om konst, man kan skratta åt genikult men ändå älska kultur. Jag fattar grejen, och til syvende och sist bryr man sig ju om konstnärer inte för deras egen skull utan för vad de ger en. Och jag kanske är sentimental, men jag fastnar för människor. I varje konstnärlig upplevelse av värde finns det två människor: dels jag, mottagaren, och dels konstnären själv, avsändaren. Det går att bara bry sig om ett av de två leden (eller inget av dem: kanske går det att bry sig om konstverket i sig utan att tänka på någon människa alls, men för mig är det lite för abstrakt och svårt), men jag tror att upplevelsen blir starkast om man känner båda människornas närvaro. Det är vad jag tror. Så jag tillåter mig själv att tänka lite på Bob Dylan. När jag tänker på mig själv. När jag lyssnar på hans fantastiska låtar.
Med Patti Smith, 1975. Mysig stämning!
Flabb