Jag vet inte varför men jag fick lust att lyssna på Colleen. Det var länge sedan sist. Jag älskade hennes "The Golden Morning Breaks" som kom 2005 och debutalbumet "Everyone Alive Wants Answers" som jag upptäckte i samma veva var också väldigt bra, men lite coolare, hårdare, mindre flummigt. Sedan kom två "alternativa" släpp 2006, sessions-skivan "Mort aux vaches" och EP:n "Colleen et les boîtes à musique" som kändes mer som en avancerad läxa/utmaning (typ som "nu ska jag göra en fuga") än en njutbar skiva och efter det tappade jag intresset lite. Så jag lyssnade aldrig på hennes tredje riktiga album, "Les Ondes Silencieuses" när det kom 2007. Det var jag inte ensam om, det var ganska mycket mediaskugga på Colleen då, och skivan fick en sval recension i Pitchfork såg jag nu. Men. Jag lyssnade på skivan nu och den är helt otrolig. Så ren, naken, rå, ärlig. Djupt sökande. Rekommenderas varmt.

 

 

Jag blir alltid orolig för att folk inte ska kunna försörja sig. Speciellt konstnärer känner jag så för, men jag kan även oroa mig för att sushistället på Telefonplan inte går runt och ska tvingas lägga ner, blir alltid lite bekymrad när jag går förbi där. Colleen, som egentligen heter Cécile Schott, föddes 1976 och släppte sin första skiva när hon var 26. Hon gör experimentell instrumental musik med olika stränginstrument som återkommande inslag. Hennes senaste skiva släppte hon när hon var 31. Nu är hon 36 och har inte släppt någon ny skiva på fem år - sådant oroar mig. Jag gick in på hennes hemsida, hittade hennes mailadress och skrev ett mail till henne med lite uppmuntrande ord. Jag sa hur fantastisk hennes musik var och vad jag gillade med den. Kanske lite konstigt, men jag tänker att om jag själv var en egensinnig musiker som kämpade med min konst så skulle jag bli glad om någon skrev så till mig. Nu kanske Colleen får såna mail varje dag, jag vet inte, men ett till kan väl inte skada. Jag har aldrig skrivit ett sånt där fanmail till någon artist tidigare och jag kommer kanske aldrig göra det igen. Det var bara ett infall.

 

 

Colleens hemsida var för övrigt intressant eftersom hon har lagt stort arbete på att kartlägga och dokumentera den musik hon lyssnade på under tre perioder: 2003, 2004-2005 och 2006-2010. Alltså all gammal och all ny musik, från alla delar av världen, som hon lyssnade på och älskade under dessa perioder. Mycket intressant, till exempel lyssnade hon mycket på Wu-Tang Clans "Bells of War" och "The City" (albumspår från "Wu-Tang Forever") 2003 och Robert Schumanns "Kinderszenen" (pianokompositioner som var lite enklare och som han komponerade för sina barn, fast de kan också tolkas som en vuxen persons nostalgiska drömmar om barndomen) mellan 2006 och 2010. Check it out här och samtliga Colleens skivor finns på hennes Soundcloud (för er som inte har Spotify Premium). "The Golden Morning Breaks" är för övrigt en av mina favoritalbumtitlar, den är där uppe med "All This Useless Beauty" och "Christmas and the Beads of Sweat". Fast just nu undrar jag om inte "Les Ondes Silencieuses" är en bättre skiva.