Mest gripande jaktgevärscenen i filmhistorien? Men så har jag inte sett "The Deer Hunter" *confession*

Goddammit. Jag var så nöjd med min uppdaterade topp-10-lista över 2011 års bästa filmer. Men igår gick jag och såg en film från 2011 som jag inte hade sett - Tomas Alfredssons "Tinker, Tailor, Soldier, Spy" - och den var utan tvekan en av årets tio bästa filmer.

Åh, den var så bra! Så spännande och välgjord och lågmält deppig. Jag håller med Jan Söderqvist som skrev i SvD att "om intrigen tidvis försvinner i dimman, gör det inte så mycket. Det är inte primärt den dynamiken som driver filmen framåt, utan istället den fortlöpande utforskningen av ett tillstånd: hur en serie avslöjanden fördjupar en desillusionerad melankoli och frustrerande känsla av futtighet." Just insikten om futtigheten, att allt som dessa allvarliga män lever och dör för, det de väljer bort ett normalt liv och fungerande relationer för, att det egentligen är helt meningslöst, ett stort sjukt skämt, det är det som är gripande med filmen.

Det bästa replikskiftet i filmen är i slutet när mullvaden som får besök av sin besegrare efter ett tag ilksnar till och säger "Jag har inte varit någon jäkla springpojke åt ryssarna!" och får det ännu mer ilskna svaret "Vad är du då?!", varpå han tänker en stund och sedan säger "Någon som uträttat något". Han får inte ett ord som svar, men en blick som säger allt. Någon som uträttat något. Jesus Christ. Att folk kan tänka så självgott och ansvarslöst när det handlar om politik. Det får mig att tänka på Bengt Ohlssons stora kulturvänsterhatartikel i DN häromdagen - visst, det var en rätt pinsam och meningslös artikel (vem fan bryr sig om Slussen, hur kan det ses som en viktig fråga om man ser sig omkring i samhället?!) men den innehöll dessa ord: "För vänstermänniskor är det självklart att förebrå mig för att jag kritiserar människor som 'ändå gör någonting'. Och att 'göra någonting' är så bortom alla tvivel synonymt med att göra något för Den Rätta Saken. Jag hör aldrig någon urskulda Sverigedemokraterna med att de 'ändå gör någonting', och jag hör aldrig någon försöka avstyra en pajkastning mot Jan Björklund med att han 'ändå gör någonting'." Det ligger något i det, även om jag personligen inte kan minnas att jag någonsin hört någon använda "de gör ju ändå någonting"-kortet.

Men tillbaka till filmen. Det var framförallt tre saker jag gillade med den. För det första: att ljud och ljudläggning får spela en så stor roll, det var vackert att beskåda - det är filmkonst i sin renaste form. En av mina favoritscener i filmhistorien är i "Gudfadern del 1" när Michael Corleone (Al Pacino) ska utföra sitt första mord, han är fett nervös när han lämnar sitt sällskap på restaurangen för att gå in på toaletten och hämta pistolen som har gömts där - just då hör man tågen som passerar utanför restaurangens byggnad oproportionerligt högt. Så högt hörs inte tågen i verkligheten, men de hörs så högt i Michaels huvud, och det vrålande oväsendet blir som en metafor för hans sinnesstämning. Det är ljuvligt - men så kreativt används sällan ljud i film. Men i "Tinker, tailor, solder, spy" används ljud och volym på samma sätt, och jag tycker att det var helt underbart.

Det andra var att det var en berättelse om spioner och agenter men den behandlades som en berättelse om maffia. Hela estetiken från gangsterfilmer (nu låter det som att jag inte tänker på andra filmer än "Gudfadern" etc, men så är det inte...) och tv-serier som Sopranos och The Wire ekade i uppgörelsescenerna, dramatiska promenader på flygfält etc. Extremt smart grepp, för egentligen handlar det ju om något mindre häftigt - statsanställda karriärister, underrättelsetjänstens vardag.

Det tredje jag gillade var att filmen var så snygg men det var inte ett tomt skal, så som man ibland har känt med 00-talets filmer i Wes Andersons kölvatten. Det tjusiga hade aldrig huvudrollen, det var bara till för att förstärka dramat och stämningen. Så ska det gå till! Det gjorde att man uppskattade kläderna och scenografin mycket mer än i, säg, "The Life Aquatic with Steve Zissou".

Jag har varken läst boken eller sett den semilegendariska tv-serien från 1979. Men nu blev jag extremt sugen. Ett högt betyg från någon som i grund och botten är enormt ointresserad av genren.