nat king cole

Publicerat i: Allmänt








Min första skivslukarperiod (finns det ordet? Man säger ju "bokslukare" men jag har aldrig frossat i litteratur på samma sätt som musik) var när jag var 11-12 och insåg att det fanns musik som varken var hitlistepop eller skatepunk & hiphop, utan som bara var bra musik, från alla tider. Den insikten är svindlande när den väl når en - det är som när man var riktigt liten och höll på att lära sig att räkna; man (eller i alla fall jag) kunde först bara räkna till ett visst "tak" (typ 20), sedan lär man sig räkna lite längre (jag minns att jag räknade till 120 när jag var typ sex-sju år gammal och kände mig fett nöjd), men så en dag inser man att det inte finns något tak utan att ett tal kan vara hur högt som helst. Så är det med musik och det förflutna, man tittar runt hörnet och en bländande horisont av fantastisk musik från vilt skilda tider och genrer möter ens blick. Man vet inte var man ska börja, så man testar lite olika saker och känner sig fram.

Efter att ha upptäckt Marvin Gaye och Otis Redding vågade jag låna dubbel-cd:n "The Nat King Cole Story" från Simrishamns bibliotek (hehe, det var ju också en svart amerikansk sångare som var känd, det måste ju vara bra?!). Jag blev otroligt besviken när jag försökte lyssna på skivan. Det var konstig, totalt ocool musik som inte sa något till mig om mitt 12-åriga liv. Jag lade Nat King Cole på is. Att jag några år senare läste att Marvin Gaye dyrkade Nat King Cole, och att han med Vulnerable avsåg att bli en modern motsvarighet till den legendariske croonern, förändrade inte saken - tvärtom tyckte jag att Vulnerable lät lite tråkig när jag väl lyssnade på den.

Ett antal år senare, när jag lyssnat mer på jazz, förstod jag att Nat King Cole hade två perioder: dels den ocoola "mogna" perioden med sentimentala stråkdränkta ballader och skränig Las Vegas-storbandsswing, men också en tidig period då han bara gjorde sval och mjuk vokaljazz med The Nat King Cole Trio. Det fick mig att börja lyssna lite försiktigt på hans tidigaste inspelningar, och jag gillade dem, även om det inte hade den attraktiva råhet som man fann i Billie Holidays musik (för att inte tala om all instrumental jazz). Men ju äldre jag blev, desto mindre främmande kändes croonermusiken och den sortens melankoli som är så dold och subtil att den i princip bara är en doft, en hemligt bitter eftersmak i ett leende som bara ser charmigt och avspänt ut. Nat King Coles roll i filmer som Aki Kaurismäkis "Moln på drift" och Wong Kar-Wais "In the mood for love" gjorde att jag slutligen kapitulerade.

Nuförtiden har jag inget emot översentimentala stråkarrangemang och andra anti-ungdomliga inslag i musik (det vidriga Las Vegas-storbandssoundet är dock fortfarande en fiende), och den insikten gör att ännu mer av Nat King Coles (och andras) låtskatt låses upp för mitt lärande hjärta. Jag orkar inte tänka på hans liv - den nivå av rasism som afroamerikanska artister i hans generation utsattes för är nästan ofattbar (bland annat placerade Ku Klux Klan ett brinnande kors på hans gräsmatta när han flyttade in i ett flott område 1948), och hans image av ultrasmooth kvinnokarl känns lite slibbig och oskön (men who can blame him, revansch osv) - men hans musik är, när den är som bäst, helt oantastlig. Han sjunger så mjukt, så försiktigt och snällt, och spelar piano lika smakfullt. Det finns ingen skavande dramatik, åtminstone inte på ytan, det som finns är tigande acceptans och elegant skönhet. Ibland är det just vad man behöver, ibland är det till och med det enda man orkar ta in. Nat gör natten mjuk och varm när den egentligen är hård och kall. Det är eskapism, javisst, det är så romantiskt att det nästan är löjligt. Och jag älskar det.

Här är en Spotify-lista med 60 superba Nat King Cole-låtar som jag gjorde häromdagen. Enjoy! Hans inspelning av "The Christmas Song" är inte med, det skulle kännas lite weird att lyssna på julmusik nu, men for the record så är det min absoluta favorit av alla jullåtar. Wong Kar-Wais också, gissar jag.
#1 - - Pauk:

Though I'm a hot boy, I'm Nat cole.

#2 - - Nicholas:

Haha citat vem??

#3 - - Pauk:

Det är Lil' Wayne! Tror att det är från någon av Dedication 1 eller 2, men kommer inte ihåg vilken låt.