holla

Publicerat i: recension

Fyra fréscha skivrecensioner:


Laleh - Sjung

Varför älskar jag inte Laleh? Hon skriver livsbejakande låtar, hon gillar tydliga melodier, hon spelar massor av instrument och producerar själv, hon sätter verket i fokus och är ointresserad av poser och ängslig coolhet. Och hon sjunger med inlevelse (och Håkan Hellström-swag). Men kanske är hennes musik alltför småtrevlig och kliniskt befriad från vassa kanter för att kunna bli riktigt engagerande. Laleh sjunger gärna om eufori men lyckas inte skapa det själv, och hon skriver gärna låtar om jobbiga situationer men dessa blir aldrig sådana som man vill ty sig till när det är som mörkast. Sjung är inte en dålig skiva, men med undantag från den existentiella desperationen som döljer sig mellan raderna på Vårens första dag är den stum.

BETYG: 3/6 (från Nöjesguiden)



T.I. - F*ck Da City Up

T.I. är ingen rappare som brukar släppa en massa mixtapes, men efter fiaskot med senaste albumet No Mercy och frånvaron från rampljuset som hans senaste fängelsevistelse inneburit krävs det något speciellt för att få publikens uppmärksamhet. Faktum är att F*ck the City up är det bästa T.I. släppt ifrån sig på mycket länge, med hårda beats och en uppenbart taggad och revanschlysten huvudperson. Just Blaze-producerade Trey Songz-duetten Oh Yeah är en höjdpunkt, men i övrigt lyser RnB-refrängerna med sin frånvaro vilket faktiskt är en styrka – det är en fokuserad och kompromisslös T.I. som vi möter på detta sympatiska mixtape. Nu återstår det att se om det kommande ”riktiga” albumet Trouble Man infriar denna aptitretares löften.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)



Tomas Andersson Wij - Romantiken

När det innerliga pianokompet inleder skivans första spår känns det som att nya vindar äntligen blåser i TAW-land, och att valet av Andreas Mattsson som producent var ett lyckokast. Men väldigt snart visar sig skivan vara en vanlig trygg svensk singer/songwriter-skiva efter mall 1A, med allt vad det innebär med finstämda gitarrer och dramatiklösa ackordföljder. Texterna är mer intressanta. Romantiken handlar inte om att vara trogen ungdomens romantiska ideal, utan om att ha förlorat dem och – detta är det verkligt sorgliga – vara hyfsat nöjd med det. Kvar finns nostalgi och en svag känsla av tomhet, men detta är inte tillräckligt för att huvudpersonen ska orka bryta upp och utveckla sin konst. Glappet mellan vad människan Tomas Andersson Wij förstår om livet och vad artisten med samma namn kreativt kan prestera är skivans verkliga smärtpunkt – musiken i sig är däremot nästan provocerande ointressant.

BETYG: 3/6 (från Nöjesguiden)



Childish Gambino - Camp

Klassfrågan är alltid närvarande i hiphop. Hatet som artister som Kanye West och Drake fått eller får kan inte enbart förklaras med musikaliska preferenser – det är provocerande för vissa när medelklasskillar gör anspråk på en musik som kommer från ghettot. Donald ”Childish Gambino” Glover är i så fall maximalt provocerande – ung framgångsrik tv-skådespelare och manusförfattare (30 Rock) med en examen från New York University. Över kvasimoderna electroinfluerade beats rappar han om hur tuff han är och om jobbiga episoder från hans liv. Det är svårt att tycka synd om honom, och det är svårt att tycka att han låter tuff. För övrigt är det förvånande att någon som jobbar med tv-komedi är så dålig på att skriva underhållande punchlines.

BETYG: 2/6 (från Nöjesguiden