Hur som helst. Jag tänkte på detta igår: om man vill ha ett svar på frågan "vad är 'klassisk musik'?" så kan man svara med denna lista på tio tonsättare som var aktiva under 1700- och 1800-talet, nämligen (i kronologisk ordning):
1. Johann Sebastian Bach
2. Georg Friedrich Händel
3. Joseph Haydn
4. Wolfgang Amadeus Mozart
5. Ludvig van Beethoven
6. Franz Schubert
7. Felix Mendelssohn-Bartholdy
8. Frédéric Chopin
9. Pjotr Tjajkovskij
10. Johannes Brahms
Tillsammans representerar de "god smak". Det är orkestermusik, kammarmusik och pianomusik. Det är sonater, konserter och symfonier. Det är musik i dur och moll med tydliga melodier och tydliga känslouttryck. Det är europeisk musik, germansk musik (även om Chopin var polack och Tjajkovskoij ryss), en kristen kultur. Det är en tradition, det är en helhet, det är en homogen kropp.
Men det vore ju SKITTRÅKIGT om det här är vad klassisk musik "är". Den goda smaken är farlig. Det homogena är skrämmande, det uppmuntrar till konservatism (och ju längre fram i tiden sådan här musik gjordes, desto mer konservativ var den; Bach var en förnyare, Brahms var en nostalgiker). Alltså: om man vill gå in för klassisk musik så kan man nöja sig med dessa tio tonsättare, det är tryggt och safe. Men det är inget jag rekommenderar. Man behöver några störande kilar mellan allt som låter snyggt och perfekt.
Till exempel är Robert Schumann ett freak som både är romantisk/modern och traditionstrogen/bakåtsträvande. Han försökte sitta på båda stolarna och blev ingen mästare i något läger, man tycker lite synd om honom, hans halvlyckade till lyckade experiment gör bara intryck om man lyssnar många gånger. Men just detta gör att man gillar honom. Han är lite trasig men sympatisk. Och personlig och ful på ett sätt som den samtida Chopin aldrig blev.
Eller Richard Wagner. Han var självgod, osympatisk och inte alls ett så stort geni som han ansåg sig vara - men hans rebelliska inställning till traditionen, hans benhårda övertygelse om att det var viktigare att skapa en ny musik (musikdrama) än att göra ännu en Beethovensk symfoni eller stråkkvartett, det är oerhört uppfriskande.
För att inte tala om Debussy och Ravel eller Skrjabin och Stravinskij, som med minimalism eller maximalism sprängde hela traditionen och kidnappade konsertlokalerna, gjorde publiken osäker på vad det var den fick höra. De hjälpte till att definiera god smak eftersom god smak var vad de inte sysslade med. De var modernister. Sånt måste man ju älska. Modernistiska operor som Strauss "Elektra" eller Alban Bergs "Wozzeck" lyssnar jag på tio gånger hellre än en mysig Tjajkovskij-opera. Fast det kanske är orättvist att jämföra 1900-tal med 1800-tal. Eller?
Men därmed inte sagt att de tio tonsättarna som jag listade är dåliga. Tvärtom är de fantastiska. Det är lite det som är problemet: det är ibland frestande att bara lyssna på, säg, Beethoven, och ignorera allt annat. Det är ju ett komplett konstnärskap, man får allt man behöver där, det är en behaglig famn att vila i. Jag tror dock att det trygga är farligt. Det perfekta är farligt. Finner man perfektion kan man stelna och ifrågasätta utveckling och framtid - det är lite som rockälskare som upptäcker exakt hur bra Bob Dylans lyrik är, och finner det poänglöst att ens ge samtida låtskrivare en chans - och där vill man ju inte hamna.
De senaste dagarna har jag tänkt på detta med förändring. Jag har alltid varit instinktivt ifrågasättande till förändring, inser jag om jag rannaskar mig själv. Jag tycker om stabilitet. Jag tycker om perfektion, symmetri, absoluta värden. Det är ett naturligt drag hos mig. Men jag måste ifrågasätta det, utmana det. Om man omfamnar förändring så omfamnar man ju livet, man simmar medströms. För är det en sak som är säker så är det att allting förändras. Världen förändras, samhället förändras, människor förändras - åldras och dör, skapar liv, skapar relationer, och relationerna förändras också, för ingenting är stabilt. Man kan stå still och begråta stormen. Men man kan också försöka acceptera denna essentiella egenskap i livet, att allting förändras, och låta den insikten färga allt. Tänka: det är okej, för så är det med allt, allt förändras.
Man får inte behålla någonting. Du köper en tröja som du älskar, den kommer slitas ut och en vacker dag kommer du göra dig av med den. Du producerar ett konstverk, det kommer att glömmas bort, antingen om tusen sekunder eller om tusen år, eller någonstans där emellan. Du älskar någon, och en dag har döden eller något mindre dramatiskt skilt er åt. Du tror på socialdemokrati, och så vittrar socialdemokratin sönder. Det är i linje med hur allting är - allt förändras. Man måste acceptera det, eller åtminstone förhålla sig till det.
Men jag försöker acceptera det.
Och just nu lyssnar jag för övrigt på Rimskij-Korsakovs opera "Tsarbruden". Den sändes den 14 januari i P2, den går att lyssna på i 30 dagar efter det datumet. Sedan går det inte att lyssna på den längre.
Följde inte din blogg i begynnelsen men satt och roade mig med att läsa dina tidiga inlägg nu och goddamn vad du var positionerande i början?
Vad säger dina kollegor på NG idag om den här texten? :)
http://annikaflynner.blogg.se/2006/january/vad-tycker-du-om-carl-reinholdzon-belfrage.html#comment