Det jag är mest rädd för i livet är att bli bitter. Det finns många orsaker till bitterhet - stora som små - och de blir kanske bara fler med åren. Så det gäller att parera djävulens attacker, inte ramla ner i de där hålen, och täppa igen dem om det går.
Jag minns den 8 juli år 2000. Två saker hände den dagen: D'Angelo spelade i Stockholm och min syster fyllde 20 år och hade en fin fest. Det var en stor dag för henne och hon ville att jag skulle vara där, och det var jag, det var fint. Jag minns att jag gav henne en legendariskt dålig födelsedagspresent (sedan dess säger hon alltid något i stil med "vad kan detta vara, Lynden David Halls nya skiva?" när hon öppnar en present från mig) och att jag hela tiden tänkte på den där konserten, som min vän Henrik var på och som jag tackade nej till att hänga med på, och hoppades att den var dålig och att jag inte gick miste om något. Men nej, den var inte dålig. Henrik och alla andra som var där, alla som jag träffat genom åren som var där, sa att det var den bästa konsert de någonsin varit på. P3 bestämde sig för att sända hela konserten live flera gånger det året, så populär och omtalad var den.
Lyssnar man på denna inspelning - som spreds som bootleg - hör man ett fantastiskt tajt band, en enormt energisk sångare och en underart övertänd stämning. Men man kommer ändå inte riktigt nära kärnan i allt det som var magiskt, det är som Platon och hans skuggor i grottan. Jag har sett några youtube-klipp från konserter från samma turné, och i dessa korta snuttar fattar man hur on fire D'Angelo var där och då, hur mycket han ägde, hur han hade hela soulhistorien i sina händer, hur han lekte med den, bollade med den, hedrade den, lät den skina. D'Angelo skilde sig från alla andra neosoul-artister i det att han aldrig lät nostalgisk - han lät som om han upptäckt hela den afroamerikanska musikhistorien igår, skrivit låtar hela natten och spelat in dem på morgonen. Det är som Christopher Owens och rockhistorien, fast ännu mer, för D'Angelo var en så total artist, en så perfekt artist, han hade allt: sångrösten, låtskrivartalangen, musikerbegåvningen, scenutstrålningen, en gudomlig kropp. Han var en ekvation som egentligen inte borde gå ihop - han var sanslöst cool på det där självklara och obekymrade sättet, och samtidigt proppfull av musikalisk visdom. Han hade intuition. Inspiration. En makalös begåvning.
Jag ångrade bittert att jag inte valde att gå på konserten, och blev allt mer sur i takt med att åren gick, för det blev ingen ny-skiva-och-ny-världsturné två år senare, eller tre år senare - D'Angelo försvann i en dimma av prestationsångest, droger, lagbrott och förvirring. Om vi säger såhär: Dr Dres "Detox" som har varit på gång i snart tio år och som aldrig tycks bli klar har alltid känts som en skiva som är närmare färdigställande och utgivning än D'Angelos uppföljare till mästerverket "Voodoo". Det var länge sedan som jag accepterade att jag aldrig skulle få se D'Angelo uppträda på en scen. När ryktet om att han skulle spela i Stockholm i januari 2012 spreds tog jag det med ro - "han kommer ju ställa in" - men jag köpte ändå biljett - tänk om det verkligen blir av?
Så det var halv surrealistiskt när jag gick in på Filadelfiakyrkan i torsdags för att se D'Angelo. Kom i tid, hade vi fått höra, men konserten började en timme efter utsatt tid. När bandet gick in på scen och började spela "Playa Playa" trodde jag fortfarane inte att han skulle komma in på scen, för bandmedlemmarna såg sig bekymrat omkring, körde igenom låten som han egentligen skulle sjunga på, men han var nowhere to be seen. Jag tänkte: detta är självklart, han har panik, han har inte stått på en scen på elva år och har inte släppt någon ny skiva på tolv år - han kommer inte komma ut. Konserten kommer att bli inställd trots att den redan börjat. Men när det var dags för låt nummer två smög han sig ut - skyddad av en gigantisk läderjacka, en stor cowboyhatt och en elgitarr. De började spela "Devil's pie" och D'Angelo log lite försiktigt. Nu var tärningen kastad.
Allt eftersom konserten fortgick, desto gladare tycktes D'Angelo bli. Han tog av sig sin hatt, sedan sin jacka, sedan elgitarren. Han sjöng vackert och han dansade lite ibland, och han dirigerade säkert sitt band genom en djungel av fläskig funk. Han fick otroligt mycket kärlek av publiken, som antingen minns konserten år 2000 eller som jag önskat att de var där och nu dog av tacksamhetseufori, och han mådde bra av den. Jag var glad för hans skull. Musiken var dock lite ojämn. Till att börja med så spelade han nästan inga av sina hits - okej, han inledde med en (jobbigt rockig) version av "Devil's pie" och avslutade med en (jobbigt evighetsfunkig) version av "Brown sugar", men alla hans andra hitsinglar - "Untitled", "Send it on", "Left & Right", "Lady" - ignorerade han. Istället blev det en jamglad funkfest, och jag vet inte, det är en svår genre. Det fungerar om inte musiken sabbas av vidriga trum- eller gitarrsolon (som här) och om det är en artist som inte har skrivit fantastiska melodier som man sitter och saknar (som här).
Bäst var när D'Angelo satte sig vid elpianot och sjöng ett par ballader, dels "The Root" och dels en ny låt som var väldigt fin, men annars var han mer sugen på att funkskrika än soulsjunga. Jag tror att det har att göra med hans dåliga självförtroende. Soul handlar om innerlighet, närhet, nakenhet. Funk å sin sida handlar om ett tungt driv, en maxad fest, en okrossbar munterhet. Det är klart att det senare är mer skyddande och distanserande, något som man kan gömma sig bakom - man gömmer sig bakom bandet - om man är en artist som tvivlar på sin egen förmåga. Kanske kommer D'Angelo en dag våga sjunga "Untitled" igen, men inte på världspremiären av hans första turné på över tio år. Jag kan ta det. Men det är klart att jag blev lite besviken. Samtidigt: ingen i lokalen, allra minst jag själv, trodde att vi skulle få en likadan konsert som den som gavs i juli 2000. Helt enkelt för att D'Angelo inte är samma artist eller person idag som då, han kan inte intala sig själv eller någon annan att han äger världen och musikhistorien. D'Angelo idag är någon som haft allt, tappat allt och rest sig på nio för att försöka samla ihop det igen. Hans lockelse är en annan, och man skulle på sätt och vis kunna hävda att han är en mer intressant person idag. Han såg ut som en kåkfarare som lyft skrot och blivit biffig - inte som den Adonis han var för tio år sedan, men inte heller som den dekadente tjockis han var för fem år sedan.
Jag måste säga att den musik som hördes när D'Angelo lämnade scenen för första gången - en oändligt lång improviserad (?) vals (!) där musikerna bara malde på utan vare sig mål eller mening (och utan något ackordbyte, tycktes det) och där gitarristen levde ut sina värsta Yngwie Malmsteen-fantasier - var den konstigaste och sämsta musik jag någonsin har hört. Men jag måste också säga att det leende som spreds på mina läppar när jag såg D'Angelo äntligen gå in på scen och basgången till "Devil's pie" rullade igång var det kanske största som jag någonsin upplevt på en konsert. Det var en konsert av ytterligheter, och man blev rätt omtumlad. Efteråt kunde man välja mellan flera olika efterfester, men jag kände inte för någon. Jag gick till ICA och köpte mjölk och sen åkte jag hem.
Nu har jag i alla fall sett D'Angelo, och det känns som jag gjort mitt 18-åriga jag en tjänst. Om jag fortfarande är sur för att jag missade den där konserten i juli 2000? Well, jag känner i alla fall inte att jag har rätt att beklaga mig över det längre. Ett hål har täppts igen.
Bra läsning det här