Jag blev ledsen när jag hörde att Whitney Houston hade dött. Inte för att hon var någonsin varit någon av mina absoluta favoritartister, men alla som är det minsta intresserade av modern soulmusik har något slags förhållande till Whitney Houston. För min del tyckte jag att hon var dödstråkig tills albumet "My love is your love" kom 1998 (med de fantastiska singlarna "It's not right but it's ok", "Heartbreak hotel" och titellåten), men redan då var hon något av en bortkastad talang. Inte på grund av sitt destruktiva leverne - vidden av detta rullades upp först de följande åren - utan på grund av att hon hade en sådan fantastisk sångröst som hon slösade på mjäkiga P4-ballader. Visst var "I will always love you" fantastisk, men den var fylld av dramatik och vemod på ett sätt som hennes andra låtar saknade. Ta en låt som "Why does it hurt so bad" från "Waiting to exhale"-soundtracket (1995). Tjocka syntmattor och ett tjockt lager sentimentalitet, men ingen nerv, ingen smärta, ingen soul.
Med "My love is your love"-skivan fick man en glimt av vad Whitney hade kunnat vara. Men det var just en glimt, för snart försvann hennes artisteri bakom en slöja av droger, självhat och en misshandlande make. Skivan "Just Whitney" från 2002 är gripande inte för att musiken är bra, utan för att den är så tragisk i sitt defensiva förnekande - hela skivan är egentligen ett långt försvarstal för Whitneys liv, att allt är bra, att alla oroade fans ska hålla käften, att hon är lycklig med sin man (när Whitney sjunger undantaget, skilsmässoballaden "Try it on my own", låter det som om hon inte tror på orden själv).
Men vem kan klandra henne? Jag tror såhär: för att skildra sårbarhet och smärta i konst krävs styrka. När man är riktigt under isen klarar man inte av att göra sylvassa skildringar av ångest och misslyckanden, för man är för upptagen med att slicka sina sår och hitta en plats att försöka vila i. Bara att spela in skivor och göra uppträdanden är enormt krävande, så man får vara glad att Whitney orkat göra det - att hon dessutom skulle göra något "bra", något ärligt och djupt, det hade varit för mycket begärt. Men det har varit en plågsam show. Som nu fått sitt förutsägbara slut.
Syd Barrett var tyst från 1970-talets mitt fram till sin död 2006. Jag förstår honom. Han mådde skit. Brian Wilson var tyst väldigt länge av samma skäl, och när han gjorde comeback var det med snälla, harmlösa, ganska meningslösa poplåtar. Men om han mår bra av att hålla på med musik så låt honom. Mariah Carey, en artist som är intressant att jämföra med Whitney Houston eftersom hon gjorde det som Whitney aldrig klarade av - dels skilja sig från ett as, dels ta klivet från präktiga urban contemporary-ballader till mer ungdomlig R&B - mådde asdåligt i början av 00-talet och det färgade hennes skivor (hur ofta lyssnar ni på "Charmbracelet"?). Men Mariah var stark. Hon lyckades ta sig ur misären och den mest glänsande fasen i hennes karriär inleddes, den som började med "We belong together".
Whitney Houston var inte lika stark. Hon hade sitt röst och sitt varumärke, sin plats i det kollektivt medvetna om triumferna under de första åren av hennes karriär. Det var det hon använde när hon gjorde nya skivor - inte sitt liv, och inte samtiden. Oerhört sorgligt. Men som sagt - vem kan klandra henne.
Nu har hon tystnat för gott. Jag kan inte låta bli att tänka på hur annorlunda allt hade blivit om hon lyckats bryta med sin make för länge sedan. Och jag kan typ inte lyssna på "My love is your love" just nu, för den låter så hemsk mot bakgrund av vart Whitneys blinda tro på sin kärlek tog henne.
"The greatest love of all is happening to me / I've found the greatest love of all inside of me" sjöng hon i en av sina bästa sånger. Det är en fantastisk låt. Men det är bara en show. Hon fann aldrig den där kärleken till sig själv. Om hon fann den, så stal Bobby Brown den från henne, och hon lyckades aldrig vinna tillbaka den.
Vila i frid, Whitney.
Snackade lite om Whitney i Musikguiden i P3 ikväll:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4067&artikel=4961332