Billy Wilder instruerar Gloria Swanson under inspelningen av "Sunset Boulevard"

Jag var i Tallinn förra veckan. Det var på tok för kallt (lägre än 20 minus) för att jag skulle orka ta några bilder med min nakenfingerkrävande iPhone, vilket var synd för det var väldigt vackert och stämningsfullt i gamla stan. Jag åt billig rödbetssoppa, drack varm honungsöl och gick på den här konserten.

Men det var inte det jag tänkte berätta om här, utan om en estnisk filmregissör jag träffade. Han hade studerat film i USA och berättade om en gammal professor han hade haft där, en manusförfattare som var hyfsat framgångsrik i sina dagar men som jag inte minns namnet på. Han föreläste alltså på det här colleget om filmregi och manus, och han berättade en anekdot en gång som den estniske mannen återgav för mig.

En gång på 60- eller 70-talet hade han befunnit sig i Hollywood och stött på Billy Wilder. Billy Wilder är alltså en av mina topp 10 favoritregissörer, han var så mångsidig och underbar, ingen har gjort så smarta och roliga kärleksfilmer som honom (kolla in de makalösa "The Apartment" och "Love in the afternoon", och sen kan ni gå vidare till mästerliga dramat "Sunset Boulevard", den stenhårda film noiren "Double Indemnity", Humphrey Bogart-mysiga "Sabrina" och Agatha Christie-mysiga "Åklagarens vittne"). De hade småpratat i en minut och Billy Wilder hade frågat killen vad han pysslade med för tillfället.

"I'm writing a love story", hade killen sagt, antagligen med en nöjd look on his face.

Billy Wilder nickade tyst och sedan sa han: "What tears them apart?"

Det var hans enda kommentar. Killen som skrev manuset fick en tankeställare. Men han insåg snart hur rätt Billy Wilder hade - om man skriver en kärlekshistoria är det egentligen bara en sak som är relevant: vad är det som sliter de älskande tu isär? Vad är det som gör kärleken omöjlig? Varför kan de inte få varandra? Smärtpunkten, det tragiska, det som folk kan relatera till (om filmen inte är alltför fånig). Om det är en komedi kan man rätta till allt på slutet så att de får varandra ändå. Men i en mer realistisk film kanske de inte får varandra.

I Lars von Triers "Antichrist", what tears them apart? Att han är ett as och inte fattar det själv (ja, det är min tolkning, vissa andra skulle hävda att sorgen efter det förlorade barnet skapar ett sår som inte går att läka, eller att Charlotte Gainsbourg helt enkelt är craaaazyyy och att detta är det som tear them apart). I "Prinsessa på vift", what tears them apart? Att Audrey Hepburn är kunglig och Gregory Peck är arbetarklass, åtminstone på den tiden var det en chanslös situation. I "Pretty woman", what tears them apart? Att Richard Gere är en respektabel man och Julia Roberts är en hora (*sad face*). I "Manhattan", what tears them apart? Att Woody Allen är extremt mycket äldre än Muriel Hemingway, han får distans till henne - och sen i slutet blir de ju torn apart av att hon ska flytta till London. Man kan också säga att hans kärlek till den mer spännande/instabila Diane Keaton lägger krokben för hans och Muriel Hemingways lycka, och vill man gå ett steg längre skulle man kunna säga att Woodys neurotiska sida, att han är så osoft, han blir aldrig nöjd, är något som blir ett hinder för kärleken.

Ja, sådär kan man hålla på. Poängen är: en bra kärlekshistoria är en berättelse där de två huvudpersonerna inte kan få varandra, av en eller annan anledning. Det får gärna vara en bra anledning. Har man en sådan har man ett drama. Då är det bara att köra. Tror jag.

Tack, Billy.