Igår var jag på dansens hus och såg föreställningen "bODY_rEMIX/gOLDBERG_vARIATIONS" av den kanadensiska koreogragen Marie Chouinard. Det var asbra! Som ni ser här på bilderna så var det mycket kryckor och andra hjälpmedel för rörlighet, det var i fokus hela tiden, och som jag uppfattade det hela handlade föreställningen om att vara ofri. Det var många små "scener" som på olika sätt utforskade detta, frustrationen över att inte kunna göra det man vill, att vara beroende. Av kryckor etc men också av människor. Kärlek skildrades på olika sätt, på ett ställe tragiskt (en kvinna som blir omhändertagen av en kille och blir mer och mer ofri), på andra ställen mer vackert och explosivt.
Slutet var gripande - direkt efter att publiken fått se en nästan parodiskt vital och potent man kom en helt annan man stapplande in, det var som att han var gammal och skröplig och en börda för omgivningen. Efter att ha blivit slängd på avskrädeshögen av en vårdare (ja, om man väljer att tolka vissa av karaktärerna som vårdare... jag gjorde i alla fall det) och sedan dog han långsamt... i hans sista sekunder av liv kom ett minne till honom, en naken kvinna (hans livs kärlek?) som plågat dolde sitt ansikte, hon var onåbar både fysiskt och psykologiskt. Detta spöke rusade mannen efter, men fick inte tag i henne förrän hon var försvunnen. Han säckade ihop och dog (tolkade jag det som). Men i nästa scen var det som att man fick se honom i döden, befriad och lycklig: han hade nu en helt annan gestalt, en ung spänstig kvinna (ok jag vet att det är JAG som tolkar det som att det var samma karaktär, men låt mig!) som hängde fritt i luften, högt över golvet, och även över kryckorna och rullatorerna och de andra hjälpmedlen - hon (hen) behövde dem inte längre.
Det blir så flummigt när man ska beskriva en dansföreställning, speciellt om man blir subjektiv och går loss i en massa tolkningar. Det är mycket möjligt att Marie Chouinard hade helt andra tankar i huvudet när hon gjorde föreställningen. Det är the beuty of it, att man inte kan veta budskapet exakt, det är dunkelt och sublimt. Det är som musik. Men hur kan man då avgöra om en dansföreställning är bra eller inte? Jag skulle vilja säga: man kan avgöra det genom det blotta faktum att man får en massa bilder i huvudet, att man gör tolkningar, att man blir berörd. Konst alltså, det är så jävla häftigt.
Bra musik var det också - Glenn Goulds berömda "fria" tolkningar av Bachs Goldberg-variationer, upphackade och loopade så att det lät som Colleens första skiva ungefär.
Check it out om ni har möjlighet!
Låter härligt! Dansen är en lite glömd konstform, alltid efter måleri - litteratur - film men så underbart direkt när den funkar...