Så var det dags igen. För några minuter sedan blev jag äntligen klar med en Spotify-playlist som jag arbetat på i tre månader och som jag kallar för vintervindar - lyssna här! Det rör sig, som vana bloggläsare säkert kan räkna ut, om 100 låtar från alla genrer och tider som med skrämmande precision placerats i en kedja som bildar soundtracket till årstiden vi befinner oss i just nu. Denna gång har det blivit mycket hiphop och R&B, men också riktigt mörka emo-ballader. Ja, det är nog den långsammaste spellista jag har gjort, och kanske den mest krävande, men i så fall också den hårdaste och tyngsta. Det handlar om vintern, och fokus är på kampen mellan ljus och mörker, mellan den iskalla kylan utomhus och värmen som man kommer in till, mellan total ångest och flödande kärlek. Det pendlar fram och tillbaka under hela listan, och när Martha Wainwrights "Proserpina" tar vid där John Cages labyrintiska pianomeditation "In a landscape" slutar är stämningen knappast vrålmunter. Medan leendet som sprids på mina läppar inte kunde vara större när Melina Mercouris "Aldrig på en söndag" tågar vidare in i Sonny Rollins "St Thomas", The Beginning of the Ends "Funky Nassau" och Solanges "Losing you".

Slutet på listan är väldigt speciellt (jag vill ju helst att ni lyssnar på mina listor utan att shuffla). Beth Ortons och Terry Calliers långa duett "Pass in time" är en otroligt fin låt och skulle kunna avsluta en sådan här lista, men vintervindar slutar inte där. Är det så säkert att allt kommer att pass in time? Efter att duons sista ord klingat ur kommer John Cage med ett av hans "six melodies" framfört på violin och harpa - den är orolig och ifrågasättande, hela världen sätts i gungning. Därefter komer Aphex Twins impressionistiska pianoballad "Nanou2" som försöker lugna och dämpa ångesten med vackra ackord, men lyckas inte riktigt, eftersom denna låt är så upplöst och odefinitiv till sin natur. In smyger då nästa låt - Arvo Pärts iskalla "Für Alina" som är kort och väldigt tyst men stenhård i sin övertygelse om alltings meningslöshet. Den tippar över osäkerheten till mörkrets fördel. Här känns vintern som en spegel av livet, man ser allt som det är, och det är fruktansvärt. Men så, när det långa sista ackordet långsamt har klingat ut, kommer en sista låt på listan. Det är Tracey Thorn och låten "Joy", första låten på hennes senaste skiva, som är ett coveralbum med jullåtar, dock har hon skrivit vissa låtar själv, däribland denna. Den ställer sig upp och säger: jag vet att livet är hemskt, jag vet att allt är osäkert och alldeles för kort, men jag tänker inte låta det släcka min livsnista. Det finns skönhet, det finns värme, och jag väljer att tro på att det finns hopp. Till och med: glädje. Det är så jag vill avsluta denna lista.

Förlåt om jag låter högtravande. Musik betyder så himla mycket för mig bara. Hoppas ni gillar listan. Imorgon kommer min årsbästalista!