Den 7 och den 8 december spelade Frida Hyvönen i Berwaldhallen backad av Sveriges Radios Symfoniorkester med dirigenten Hans Ek (som bland annat dirigerade John Cage-konserten på Drottningholms slottsteater som jag var på tidigare i höstas). Jag var där på den första konserten. Det var asbra.

Frida inledde med "This night I recall you" och jag kände omedelbart en rysning. Den låten, jag kan inte förklara för er hur mycket den betyder för mig. Våren 2007 var den soundtracket till alldeles speciell sorg. Och jag har inte hört Frida framföra den live sedan "Pudel"-föreställningen i Malmö. Hur som helst, det fanns många höjdpunkter denna kväll, bland annat "Dirty dancing" med läckra kastanjetter, "Saying goodbye" och avslutningen "Oh Shanghai". "Once I was a serene teenaged child" som Frida framförde solo vid flygeln (helt rätt) var också fantastisk. Men låten jag satt och väntade på under hela konserten - den ljuvliga "Gold" som avslutar Fridas senaste album "To the soul" - kom tyvärr aldrig.

Det var en omsorgsfullt varierad konsert. Frida sjöng ett par covers, bland annat en låt av Judee Sill som hon älskar så mycket (hon snackade om henne i sitt sommarprat i P1 häromåret), dock inte "Jesus was a crossmaker" som hon spelat in utan en annan låt. Jag har lite svårt för Judee Sill och hennes kärvhet, men jag fattar varför hennes estetik tilltalar Frida Hyvönen - det är "smart" låtskrivande, inte leende organiskt låtskrivande, full av skarpa, ofjäskiga texter. Men samtidigt lite tråkigt, rent musikaliskt, tycker jag. Aja. Radiosymfonikerna fick också spela några nummer med klassisk musik (utan Frida), detta uppskattade jag rent principiellt även om inte musikvalen inte var helt klockrena.

En annan variationsgrej var att man blandade ballader med upptempolåtar. Självklart kan tyckas, men jag vet inte - det är mycket lättare att arrangera popballader med stråkar och blås och få det att låta bra, än att göra samma sak med upptempolåtar. Såvida man inte gör typ Motown-stompiga låtar, men det är ju inte såna upptempolåtar Frida Hyvönen gör. Jag tyckte ärligt talat att upptempolåtarna kändes lite krystade med stråkarna, de tillförde ingenting. Balladerna - och "Enemy within" med sina tjusiga tempoväxlingar - var dock hur bra som helst.

I skuggan av Anna von Hausswolffs magnifika "Ceremony" har Frida Hyvönens senaste album blivit lite bortglömt. Vilket är lite oförtjänt. Det finns fortfarande bara en Frida Hyvönen. Och jag älskar henne.