way out west 2012 - dag 2


Foto: Annika Berglund

Överlag var det fint väder på årets festival, men det regnade som sjutton runt lunch på fredagen, och jag vågade mig inte ut förrän det mattades av. Vilket var synd, för det gjorde att jag missade nästan hela THE WAR ON DRUGS konsert. Utan att krångla till det för mycket spelar det amerikanska indiebandet bra, låtstark gitarrpop, med sång som låter lite 60-tals-Dylan både till röst och melodier. Det låter kanske tråkigt på papper, men musiken är hur soft som helst och bör upptäckas av alla som blev förälskade i Kurt Vile i fjol.


Foto: Hugo Johansson/Rockfoto

ANNA VON HAUSSWOLFF gav en lika stark (och i princip identisk) spelning med den hon hade gett på Stockholm Music and Arts föregående helg. Det är svårt att inte bli hypnotiserad av Annas mäktiga röst och de drone metal-inspirerade orgelballaderna. Hon framstår mer och mer som en av vårt tids mest intressanta artister, och hennes "Ceremony" framstår allt mer som årets bästa svenska album.


Foto: Annika Berglund

FIRST AID KIT var en av festivalens huvudattraktioner och de flesta i den enorma publiken blev knappast besvikna över de fina framförandena av systerduons fina folkrocklåtar. Men jag vet inte, jag tycker att det är lite svårt att förhålla sig till allt detta fina. Det är så perfekt och snyggt hela tiden, utsökta nostalgiska produktioner (ungefär som att orkestrar gärna spelar barockmusik på instrument från 1700-talet), men det känns ibland som för mycket eskapism. Var är Klara och Johanna själva i allt detta? Vurmandet för en äldre tids musik tar bort fokus från deras egna personligheter. Vilka de är får man en skymt av under konserten: hur de klär sig och dansar (unga sexiga hippies) och i det uppsluppna mellansnacket (softa babbliga tjejer). Jag hoppas att nästa First Aid Kit-skiva innehåller mer av deras liv (inte för att all konst måste vara självbiografisk, men den bör åtminstone vara präglad av konstnären). Cause it's one life, and it's this life, and it's beautiful.


Foto: Hugo Johansson/Rockfoto

FEIST var oväntat bra. Inte för att det är någon överraskning att kanadensiskan kan göra perfekta poplåtar och album som man blir nära vän med, men live var hon ovanligt levande. Cool och säker, rolig och spontan, supersnygg och spelade sjukt bra gitarr samtidigt som hon sjöng oklanderligt. Och den balla trio av körsångerskor som hon hade med sig charmade hela publiken. Plus dessutom för "Free Pussy Riot"-banderollen som hängde på scenen. Höjdpunkterna var många: "I feel it all", "Graveyard", "The circle married the line", "My moon my man", en omarrangerad "The limit to your love"... Den enda låten jag saknade var fina balladen "The Park". Men det var hur som helst en toppenkonsert. När Jeff Tweedy från Wilco som nyss hade spelat på en annan scen dök upp för att sjunga duett med Feist i sista låten var det pricken över i.


Foto: Annika Berglund

BON IVER lockade kanske störst publik på hela festivalen. Det var en bra konsert, fast jag ägnade hela tiden åt att leta efter mina vänner och undvika lerpölar, och lyssnade med decimerad uppmärksamhet. Visst lät det bra, men jag tycker att det kan kännas lite svårt att höra skivor som liksom är gjorda för ensamhet, och en intim relation mellan artist och lyssnare, i ett sådant här sammanhang: 20 000 människor, festivalförvirring och en liten figur på en videoskärm. Fast min temporära ensamhet gjorde faktiskt att musiken blev bättre.


Foto: Annika Berglund

Jag hittade mina vänner efter konserten och såg BLUR, en konsert som jag sett fram mycket emot. Men Gud vad jag blev besviken. De inledde med hemska "Girls and boys" och fortsatte med ännu sämre "Tracy Jacks" och fortsatte med en helt bisarrt usel serie låtval. De spelade skränigt och ansträngt, Damon sjöng förjävligt och alla i bandet såg både fula och trötta ut. Britpoppen, hur kunde man sakna den? Jag älskar Blurs stora popmelodier, låtar som "Chemical world", "This is a low", "The universal", "To the end" och "Sing". Efter en timme av sorg och frustration (de enda ljuspunkterna var "Coffee & TV" och "Beetlebum" - dock i versioner som var allt annat än fina) gick jag, samtidigt som den förhatliga "Song 2" började. Men det var dumt - Blur spelade i nästan en timme till och spelade nästan alla av mina favoriter, fick jag reda på dagen efter. Aja. Jag tycker ändå att det var en trist bokning. Uppfylldes inte den årliga 90-tals-nostalgikvoten med Refused? Ett band max, tycker jag.


Foto: Johanna Wallin

Jag gick till Annedalskyrkan och det var en bra idé (att gå dit med någon som hade gästlista var en ännu bättre idé - vakterna sa att "det var fullt"). ALEKS gjorde en fantastisk spelning. Highwon-hjälten som i vintras solodebuterade med ett fantastiskt soulalbum gjorde en D'Angelo: förvandlade modernt producerad R&B till högoktanig soul med ett fenomenalt svängigt liveband. Han var så himla gullig på scenen också, uppenbart glad över publikens enorma kärlek och över att musiken lät så bra, och hade mellansnack som "det här är min farmors te som jag dricker - det innehåller citron, ingefära och fett mycket kärlek". När hela Highwon (minus Ison) kom upp på scenen i extranumret "Från hjärtat" lyfte taket och en av festivalens bästa konserter var ett faktum.


Foto: Johanna Wallin

Efter Aleks spelade SKRIET i samma lokal. Deras långsamt malande ångestrock med sina ljusa färger är bra, men det var så sent och de spelade så sjukt långsamt (dessutom satt alla ner, och ingen drack ju alkohol i kyrkan) så många i publiken somnade. Efter konserten gick de flesta hem, vilket är synd för de missade HOW TO DRESS WELL som började spela strax efter klockan tre på natten. Amerikansk indie-R&B, en blandning av souliga emo-ballader och lo-fi-electronica - det var faktiskt hur bra som helst. Men trötthetens demon besatte även mig och när klockan närmade sig fyra smög jag ut ur kyrkan. Inte en särskilt dekadent fredagskväll, men jag var mycket nöjd med denna långa dag.


Foto: Johanna Wallin

(från Nöjesguidens festivalblogg)


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback