Foto: Annika Berglund
THURSTON MOORE har varit en 17-årig rockslacker i 35 år och har fortfarande samma pojkaktiga utstrålning. Sjukt. Men fint. Många festivalbesökare hade nog hoppats på akustiska låtar från fjolårets soloalbum (själv hade jag hoppats på underbara "Benediction" från den skivan), men tji fick vi. Istället ett massa distat oväsen à la Thurstons hemgrupp Sonic Youth. Men - och detta är ett viktigt men - Thurston Moore är en av cirka fem manliga rocksångare i historien som faktiskt är genuint coola. Han kommer undan med gitarrmisshandlandet och den slöa nonchalansen. Man gillar honom inte trots, utan just för detta. Sonic Youth är en påminnelse om att rock faktiskt har ett existensberättigande, och denna konsert var i sin tur en påminnelse om detta.
Foto: Hugo Johansson/Rockfoto
DEPORTEES var tyvärr extremt tråkiga. Deras stora sound och snygga melodier placerar dem någonstans mellan The Ark och Manic Street Preachers, men särskilt personliga blir de aldrig, och det mest fantasifulla som hände under deras WOW-konsert var att trummisen i en låt spelade långsammare och långsammare... Till slut jättelångsamt... Sedan snabbare och snabbare... Sedan normalsnabbt igen. Jaha. Snark. "A heart like yours in a time like this" var dock fin.
Foto: Annika Berglund
DE LA SOUL var en stor besvikelse. Istället för att spela det pärlband av singelhits som de har gjorde de en klassiskt jobbig hiphopspelning - började en låt, avbröt efter 30 sekunder för att säga ett lamt skämt eller skälla ut publiken för att den inte dansade tillräckligt mycket (iofs en korrekt iakttagelse, men lösningsmodellen var inte särskilt konstruktiv), körde en massa "when I say [xxxxx], you say [yyyyy]"-klyschor och värst av allt: rappade inte. Som av rädsla för att publiken inte skulle förstå texterna körde de en märklig Cab Calloway-pastisch i låtar som "Egotrippin part 2", och som gammalt fan blev man rejält sur. Men men.
Foto: Annika Berglund
REFUSED splittrades med buller och bång 1998 men återförenades tidigare i år - enligt ryktet fick medlemmarna en miljon var för att spela på Coachella i USA. Det säger något om hardcorebandets legendstatus, och bisarrt (och imponerande) nog lät de lika furiösa och samspelta nu som på 90-talet. Dennis Lyxsén showade som en elchockad akrobat och moshpitten framför scenen var minst sagt vild (jag klarade av tre låtar där - det var som att dansa inuti en torktumlare). Det var inte min typ av musik, men energin i konserten gick inte att ta miste på.
Foto: Hugo Johansson/Rockfoto
HOT CHIP var toppen. Det engelska bandet har de senaste åren i allt högre grad omfamnat dansgolvet, och från början till slut var detta en underbar discofest. Men det Hot Chip har förutom tunga trummor och snärtiga refränger är ett vemod och en desperation som gör deras musik riktigt angelägen. Jag saknade "Touch too much" och att få höra någon av deras fina ballader, men annars var det en perfekt konsert.
Foto: Johanna Wallin
Men om man ville se KINDNESS på klubb efteråt, och det ville man, skulle man ha gått långt innan Hot Chip slutade spela. Som alltid var det kaos med köer och klubbar på Stay out west, och jag kom inte in på Storan där Kindness spelade. Jag gick till Trädgårn och hoppades på EL PERRO DEL MAR men där var det tvärstopp i kön. Inte förrän den ordinarie konserten var slut började folk lämna lokalen och vakterna började släppa in folk - jag fick höra det fina extranumret "Change of heart" innan geniet lämnade scenen för gott. Lite senare spelade ZHALA, men bara en låt (!) (den var bra) (men ändå). Ännu senare spelade den begåvade debutanten SIBILLE ATTAR, men eftersom min sista spårvagn hem snart gick hann jag bara höra en minut innan jag var tvungen att dra. Trist avslutning på en halvbra förstadag.
(från Nöjesguidens festivalblogg)