Mali är ett av världens fattigaste länder - ekonomiskt. Kulturellt och musikaliskt är landet en jätte. Ali Farka Touré, Salif Keita, Toumani Diabaté, Amadou & Mariam, Tinariwen... listan på legendariska Mali-artister kan göras lång. Den senaste i raden är Fatoumata Diawara, vars debutalbum "Fatou" blev en sensation när det släpptes i fjol. Över ett mjukt men stadigt groove sjunger hon och spelar gitarr, det är mysigt men aldrig mesigt.

Men det är på skiva. Live har hon gjort det smakfulla valet att förvandla sina finkänsliga halvballader till tungt svängande monster. Det är något oerhört och fantastiskt vi får vara med om. "Bissa", "Bakonoba" och "Sowa" växer till episka låtar som aldrig vill sluta, och vi vill aldrig att de ska sluta. 

Någon akutstisk gitarr ser man inte skymten av, och inte heller någon slick keyboardist - istället backas Fatoumata Diawara en trummis, en basist, en gitarrist och en percussionspelande körsångerska. Hon spelar själv elgitarr, sjunger och dansar med en helvetisk frenesi. Hon är lång och ståtlig, vacker och cool, som en Erykah Badu utan rökelse. Det är en otroligt bra konsert. Jag har inte dansat så mycket mitt på ljusa dagen sedan Alexis Weak uppträdde på vänsterpartiets demonstration på första maj.

(från Nöjesguidens festivalblogg)