emmylou harris @ stockholm music & art


Utsikt från pressområdets terass :)

Stockholm Music and Arts är en ball festival eftersom den har ungefär samma mix av unga och gamla artister och debutanter och superstjärnor som andra stora festivaler, men till skillnad från hos andra festivaler är nästan alla artister kvinnor. Och de gör inte ens en stor sak av det. Bara ”vill ni se en superstor artist? Ok, här är Björk. Vill ni ha en rocklegend? Ok, här är Patti Smith. Vill ni ha akustiskt countryrockmys? Absolut, här är Emmylou Harris. Vill ni ha något folkligt och populärt? Här är Laleh. Vill ni ha något hippt? Vad sägs om Anna von Hausswolff eller Frida Hyvönen. Vill ni ha något som inte kommer från Europa eller Nordamerika? Här är Fatoumata Diawara, hon fick värsta genombrottet förra året, hon är grym!” Man blir så glad – och samtidigt nedslagen av att de andra festivalerna systematiskt underskattar kvinnliga artister.

Huvudnumret på lördagen, festivaldag två av tre, var countryrockdrottningen Emmylou Harris. Hon är en legend för sina duetter med Gram Parsons i början av 1970-talet, för de skivor hon gjorde på egen hand under samma decennium, och inte minst för det fantastiska Daniel Lanois-producerade albumet ”Wrecking Ball” som kom 1995. Sistnämnda skiva gav henne indiecred och en nystart i karriären, men trist nog spelas inga låtar från den skivan – både titellåten och ”Where will I be” är ju så bra att klockorna stannar.

Men Emmylou sjunger vackert och bandet levererar fläckfri lunkande countryrock (som lutar mer åt country än åt rock), komplett med fiol och dragspel. Första halvan av konserten är mest mysigt puttrande, men sedan smyger ett annat allvar och en sorgsenhet in i Emmylous röst och musiken växer. Hon sjunger bland annat fina versioner av Townes van Zandts ”Pancho & Lefty” och, som sista låt, ”Boulder to Birmingham”. Man önskar att man var inomhus i en pytteliten klubb, att klockan var efter midnatt och att stämningen var så tät att man hörde Emmylous andetag. Utomhus i skinande solsken med en publik på flera tusen blir det en annorlunda upplevelse. Men det var en bra konsert.

(från Nöjesguidens festivalblogg)

Kommentarer
Postat av: D

Tycker Wrecking Ball är jäkligt överskattad och har åldrats dåligt men Emmylou är fantastisk. Fem skivor med henne som är helgjutna och betydligt bättre än WB:

Roses in the Snow
Luxury Liner
Elite Hotel
Pieces of the Sky
Trio (med Linda Ronstadt och Dolly Parton)

För övrigt har väl aldrig Emmylou varit "countryrock" och inte Gram Parsons heller egentligen utan det känns mest som att det var något man kallade dem back in the day när rock var hippt och country inte var det för att det skulle kännas okej att lyssna på.

2012-08-06 @ 22:43:47

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback