Heathcliff och Cathy som barn i Andrea Arnolds "Wuthering Heights"

Jag älskar detta med litteratur: det är aldrig för sent att upptäcka mästerverk. Har ni sett Ettore Scolas "En alldeles särskild dag"? I den antiintellektuella, antihumanistiska och antifeministiska stämning som råder i Italien på 1940-talet har Sofia Lorens hemmafru fått lära sig att böcker och läsande inte är något för henne. Men Marcello Mastroianni ger henne Alexander Dumas "De tre musketörerna" och i slutet, när alla i hennes hushåll har gått och lagt sig och hon har skilts från sin nyblivne vän för alltid, plockar hon fram boken och läser den första meningen och kan inte sluta. "De tre musketörerna" är en roman som jag skulle kategorisera som en ungdomsbok (jag har inte läst den) men Sofia Loren blir swept iväg av berättelsen, av fantasin och eskapismen, och det är allt som räknas. Jag tror att jag skulle reagera likadant om jag läste den idag, eller om tio år. Samma sak med Charles Dickens "David Copperfield" eller Selma Lagerlöfs "Gösta Berlings saga" som ligger och väntar på mig, och som kommer vara bra även om jag hade gillat dem om jag läst dem som 13-åring. Det är aldrig för sent.

Den senaste månaden har jag läst en bok som många läser när de är i tonåren - Emily Brontës "Wuthering Heights" (eller "Svindlande höjder", jag läste den på svenska pga läsande ska inte vara en sport, men jag älskar att säga originaltiteln så jag fortsätter med det). En av 1800-talets mest kända och älskade kärleksromaner. Och den var - fantastisk. Jag blev helt uppslukad. Jag visste att jag skulle bli det, jag har velat läsa den länge men det har aldrig blivit av, men trots denna anticiperade upplevelse (sånt kan ju lätt förstöra, förväntningar och så) så blev jag verkligen det. Den var så spännande. Miljöerna så levande. Karaktärerna så mångfacetterade och mänskliga och trovärdiga.

Det som är bra med Wuthering Heights är att den är antimysig och just därför så mysig. Den engelska landsbygden är inte trevlig, den är förjävlig, det är bara kallt hela tiden, det blåser och regnar och snöar, nästan alla är otrevliga. Just för att den här världen som målas upp är så kompakt och tydlig blir illusionen så stark, det blir något att fly in i och romantisera, och därmed mysig. Liksom, jag vet inte hur många gånger i boken någon har varit ute i det pissiga vädret och blir förkyld och sörplar i sig teet extra nära brasan - HELLO klart man älskar denna bild. Människorna är också allt annat än inbjudande och sympatiska (med undantag för berättaren, Nelly Dean - hon är väldigt god, men har ändå en personlighet och är inte ett trist neutrum), och de mest jävliga är kärleksparet Heathcliffe och Catherine. Detta grepp tycker jag är briljant. Det är nämligen det som är så romantiskt från författarens sida - att ha en sådan tro på kärlekens makt att man låter karaktärerna som älskar varandra och inte får varandra bli alldeles förstörda av sin kärlek. Och inte förstörda som i ledsna, det kan vem som helst bli. Nej, de förvandlas av bitterheten, de blir ruttna, fula, hemska. Heathcliffe blir ju ett sånt himla as, och Catherine inte så mycket bättre. Det är inte för att de är osympatiska människor. Det är för att kärleken har denna oerhörda kraft. Boken är vråldeppig men det allra sista stycket som bara är ett par meningar långt är vackert och hoppfullt. Det är oerhört effektfullt - 362 sidor stormiga och dystra mollackord, sedan ett fridfullt och lyckligt durackord.


Grown & sexy

Anledningen till att jag läste Wuthering Heights nu är att Andrea Arnolds nya filmversion går på bio just nu. Och jag ÄLSKADE Andrea Arnolds "Fish Tank" och var övertygad om att hon skulle göra en bra, osentimental filmversion av Emily Brontës berättelse - och jag ville se filmen på bio, för det är inte ofta man får se en estetiskt hyperkänslig film om de engelska hederna, den upplevelsen vill man maximera. Och - just eftersom jag länge velat läsa boken och uppfyllas av den värld jag skulle låta den skapa inom mig ville jag läsa boken innan jag såg filmen. Inget dumt incitament - jag läste ut boken i tisdags och såg filmen på bio i torsdags. Och jag är glad att jag höll fast till denna småfåniga princip, för trots att filmens bilder var oerhört starka så har jag fortfarande kvar mina egna bilder av alla karaktärer och alla platser när jag tänker på Wuthering Heights. Hade jag läst boken efter att ha sett filmen hade det nog varit svårt att skapa; hjärnan gillar att ta genvägar.

Hur var filmen då? Jag tycker faktiskt den var väldigt bra. Mest på grund av det estetiska. Andrea Arnold, denna underbara regissör (jag måste se hennes första film "Red Road"!) går på tvären mot alla traditioner om hur kostymdramer ska göras. Det här var antitesen till alla gulliga Jane Austen-filmatiseringar. Inget var vackert och elegant, inga stråkar i soundtracket (det var ingen musik alls), kameran var inte distanserad och statisk utan nästan Dogma-rörlig och frossade i såväl råa landskap som närbilder på hårlockar. "I feel it all" sjöng Feist och det är det som romantik handlar om: att uppleva livet och världen lite mer intensivt än alla avtrubbade cyniker. Andrea Arnold är i det avseendet hundra gånger mer romantisk än alla mekaniska Merchant/Ivory-influerade regissörer av kostymdramer. Det var så många scener, så många bilder, som var så bra. Som i början när Heathcliff rider på en häst med Cathy för första gången. Hennes hår fladdrar i hans ansikte och han hör hennes andetag och hästens frustande och de säger inte ett ord till varandra men man fattar att det här är kärlek. Eller när Cathy vill se Heathcliffs sår på ryggen som han fått efter att ha blivit pryglad. Hon får göra det och det är helt blodigt och kladdigt. Hon böjer sig fram och slickar på såret. Det är en mycket mer intim och romantisk bild än vad en kyss hade varit (är det något man som biopublik är avtrubbad av så är det två personer som kysser varandra), och följdaktigen får man aldrig se dem kyssas. Briljant, tycker jag. Och modigt: Andrea Arnold litar på att publiken fattar vad de här personerna känner för varandra utan att använda alla slitna grepp i regelboken.

Barnskådespelarna är oerhört bra. Men under andra halvan av filmen får man följa Heathcliff och Catherine i vuxen ålder, då med nya skådespelare, och då bryts magin lite. De vuxna skådespelarna är snyggare (lite trist - jag tyckte att det var grymt att den unga Catherine inte är så vacker som hon beskrivs i boken) men kemin mellan dem är inte alls lika stark som mellan barnen. Man kommer inte nära Catherine på samma sätt (hon är mest älskvärd och vacker) och inte Heathcliff heller (han är mest sur - inte alls den känslostormande vettvilling och bandit som i boken), vilket får till följd att man inte känner deras kärlek lika mycket. Det hindrade inte mig från att gråta på ett par ställen, men så är jag också en blödig jävel. Filmen slutar också lite konstigt, men jag har förstått att nästan alla filmversioner av Wuthering Heights utelämnar (den faktiskt väldigt spännande) berättelsen om barnen till Heathcliff och Catherine som tar upp cirka en tredjedel av boken. Hur som helst så slutar filmen när det är som mest deppigt och blir rent dramaturgisk lite konstig, men om man ser filmen som i första hand atmosfärisk (i motsats till berättande) så är det ändå effektfullt och liksom logiskt.

Det är egentligen missvisande att tala om "filmversion" (det låter typ som "översättning"), för Andrea Arnolds "Wuthering Heights" är framförallt en tolkning. Hon har läst boken, älskat den, blivit inspirerad, bestämt sig för att göra en film av berättelsen hon uppfyllts av - det är bilderna hon har inom sig hon har skyldighet att vara trogen mot, inte mot boken i sig. Jag tycker att det är rätt viktigt att hålla i bakhuvudet, så att man inte blir besviken. Greppet att göra Heathcliff svart till exempel (i boken talas det bara om att han har mörka ögon och tjockt mörkt hår, och de som tycker illa om honom kallar honom nedsättande för zigenare, men det har mer att göra med att han varit hemlös än något etniskt), det tyckte jag var väldigt bra, det blir som en kommentar till de rasistiska vindar som blåser i Europa och inte minst i England just nu. De bästa tolkningarna är oftast de friaste, tycker jag (jag kommer att tänka på Dirty Projectors som spelade in en cover på en hel skiva från minnet). Jag kan med detta sagt inte låta bli att avsluta det här blogginlägget med en Wuthering Heights-tolkning som är minst lika inspirerad som Andrea Arnolds film, nämligen Kate Bush sublima debutsingel.