Nicki Minaj - Pink Friday: Roman Reloaded

Det är som Wiensecessionen konstaterade: var tid har sin konst. Nicki Minaj är en rappare som är obegriplig om man tror att hiphop är samma sak idag som det var 1995. Hon är överdriven, antiautentisk och motsägelsefull – hon har mer gemensamt med Lady Gaga än Lil Kim. Eftersom hon inte har någon streetcred att försvara, och eftersom hon tack vare Autotune kan vara lika mycket popsångerska som rappare, är det är inte ologiskt att Nicki viger cirka hälften av sitt andra album (som av kommersiella skäl heter nästan samma sak som debutalbumet; inte heller det förvånande) åt housepop och produceras av folk som David Guetta, RedOne och Dr Luke. Däremot är det lite tråkigt att den coola och roliga raptjejen Nicki Minaj från förr lyser med sin frånvaro här – när hon inte sjunger muntra nonsensrefränger (hon skriver dem inte själv) rappar hon som sitt monotont kvasihårda alter ego Roman Zolanski. Pink Friday: Roman Reloaded är en spretig och frustrerande historia men den innehåller tre topplåtar: Kreayshawn-inspirerade Beez in the Trap, euforiska Starships och den sommarskimrande kärlekslåten Right by my Side, en duett med Chris Brown.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)



De La Soul - De La Soul’s Plug 1 & Plug 2 present First Serve

När De La Soul brakade in på hiphopscenen 1989 med sitt banbrytande debutalbum 3 Feet High and Rising var det tre saker som utmärkte dem. Det ena var deras underbart fria, spontanta och eklektiska val av samplingar, det andra var deras image som anti-macho och smarta, och det tredje var deras fäbless för humorskits som fick skivan att låta som en flummig radioteater. Det är det tredje karaktärsdraget som de plockar upp och utvecklar på sitt åttonde album, det första på åtta (!) år och det första utan DJ:n Maseo. First Serve är en sammanhängande berättelse, ja en rockopera, om två fiktiva rappare, Jacob och Deen. Vi får följa dem från pojkrumsdrömmar till genombrott till bråk och splittring och slutligen till återförening. Det är en historia man kan gäspa åt om man inte ser konceptet som gruppterapi för De La Soul. Trion har aldrig officiellt splittrats, men de har under sin långa karriär fått handskas med såväl framgång som föredettingstatus. Varför har det gått så lång tid sedan förra skivan? Varför är inte Maseo, ”Plug 3”, med denna gång? Varför avslutades aldrig albumtrilogin Art Official Intelligence? Varför slutade gruppen göra sina egna beats, något de var så bra på? Alla frågor, alla tvivel, all frustration, all tid – det anas mellan raderna på First Serve. Det är en hiphopsaga om två barndomsvänner som hittar tillbaka till varandra. Det är mer en intressant självbiografisk fejkdokumentär än en grym rapskiva.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)



Monica - New Life (Deluxe Version)

Med hits som Don’t  Take It Personal, The First Night och Brandy-duetten The Boy Is Mine var Monica en av de främsta stjärnorna i 1990-talets våg av coola kaxiga R’n’B-sångerskor. En roll som det är svårt att åldras i. Monica firade sina största triumfer innan hon fyllt 20; nu är hon över 30 och tvåbarnsmor, och har inte så lätt att konkurrera med Ciara och Rihanna. På förra albumet, Still Standing, började Monica dock flirta med klassiska ”vuxna” soulballader med 1960-talsnostalgiska arrangemang, och det gör hon ännu mer och ännu bättre på denna skivas Cry och Time to Move On. Höjdpunkterna på detta hyggliga album är annars In 3D (som med sin larviga text i vilken 3D-bio blir en metafor för kärlek fortsätter en halvsekellång tradition av fnissig soul) och återföreningen med Brandy, It All Belongs to Me. Denna singel var vid första mötet en besvikelse, men den växer tack vare sin fina kombination av glamrockackord, Irreplaceable-ilska och en slitstark melodi. Någon ny The Boy Is Mine är det inte, men så är Monica och Brandy inte längre de explosiva tonåringar de en gång var. Finns det ett liv även efter ungdomen? Delvis, är svaret som New Life ger.

BETYG: 3/6 (från Nöjesguiden)



Adrian Lux - Adrian Lux

Jag skrev först denna recension:

Jag vill att ni ska veta en sak. Skivbolagen gör det allt svårare för oss kritiker. Från att skicka ut vanliga skivor gick skivbolagen över till att skicka ut mp3:or utan skivomslagsinformationen. Därefter nöjde man sig med att göra skivor tillgängliga endast genom streamning, så att vi inte ska kunna lyssna i mp3-spelare. Med Adrian Lux debutalbum har man tagit ytterligare ett steg: låtarna finns bara tillgängliga för streamning och varje låt klipps av efter två minuter. Alltså; jag tycker Adrian Lux skiva verkar innehålla rätt bra arenahouse (jag älskar till exempel singeln Boy, och den är med). Men jag kan inte riktigt veta, för jag har inte fått lyssna på hela skivan. Något är fel på den här branschen.

Sen flyttade skivbolaget fram releasedatumet, gav mig tillgång till att lyssna på hela skivan (streamad) och bönade och bad om att få en ny recension. Eftersom jag inte vill vara orättvist taskig mot Adrian Lux så gick jag med på det, så då skrev jag den här recensionen:

Med sina enorma framgångar utomlands tvingar Avicii, Swedish House Mafia och Adrian Lux oss att uppdatera synen på arenahouse. Det må vara en egen kultur med sina egna estetiska koder – ungefär som hårdrock – men den befinner sig just nu i popmusikens absoluta mitt. Adrian Lux är nu betydligt mer smakfull och subtil i sitt uttryck än artister som Tiësto, och det gör också att hans låtar fungerar ovanligt bra i albumformat för att vara utpräglad dansgolvsmusik. Jocke ”Bilar 2” Berg låter lite malplacerad i All I Ever Wanted men Rebecca & Fiona låter perfekta över Adrians tunga beats. Om det mörka sug som genomsyrade Rebecca & Fionas I Love You, Man hade präglat även detta album hade betyget blivit ett snäpp högre.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)



Macy Gray - Covered

Coverskivor är alltid mer intressanta för att de säger något om artistens musiksmak än för sina kvaliteter som album i sig. Frågan om hur relevant det är om en artist har bra smak eller inte ställs därför på sin spets i dessa sammanhang; artisten blottar strupen, och dennes musiksmak sätter gränsen för hur intressant eller bra coverskivan kan bli. Macy Gray, den råkonservativa soulrocksångerskan med den kraxiga rösten som hade en hit i slutet av 90-talet med I Try, har inte världens roligaste smak – vare sig det gäller val av låtar (Radioheads Creep, Metallicas Nothing Else Matters) eller hur musiken ska låta (trist proffsig studiorock). Det är synd att hon inte utnyttjar sin röst till att sjunga rena soullåtar – den passar verkligen inte covers av Yeah Yeah Yeahs och My Chemical Romance. En känslig tolkning av Eurythmics Here Comes the Rain Again räddar skivan från ett bottenbetyg.

BETYG: 2/6 (från Nöjesguiden)