Kent - Jag är inte rädd för mörkret

Det finns två sorters Kent-låtar: de som riktar sig till en individ och de som riktar sig till en hel sportarena (nota bene: även de sistnämnda kan ha texter om ensamhet som innehåller ett ”du” och ett ”jag”). De förstnämnda låtarna är ibland bra, ibland mindre bra; de sistnämnda är nästan alltid horribla rent konstnärligt, oavsett hur stora hits de är. På gruppens tionde album Jag är inte rädd för mörkret är lyckligtvis de mer personliga poplåtarna i majoritet. Förstasingeln 999 blåser fram som en frisk vind i Kent-landskapet och är något av gruppens motsvarighet till Håkan Hellströms En midsommarnattsdröm. Det är rentav Kents bästa singel sedan 2000 års Chans. Soundmässigt är albumet en tillbakagång till den slicka poprock som gruppen slipade till perfektion innan den gjorde en trilogi syntpopskivor, men en sympatisk influens från de episka låtarna på Arcade Fires fantastiska The Suburbs kan också höras. Och liksom på den skivan kretsar texterna här kring halvbitter självrannsakan, desperat jakt på ungdomens romantiska förhållningssätt till livet och den hopplösa kampen mot att bli bekväm – att rösta med plånboken, att bli lat, att låta relationer glida bort. Det kompakta och lite koketta mörker som utmärkte Kent under många år har nu nyanserats – ångest har bytts ut mot vemod. Och det är inte längre kärlek, eller frånvaro av kärlek, som har huvudrollen i musiken, utan istället åldrande. Lite trist kanske – men samtidigt hedrar det Joakim Berg att han skriver låtar utifrån hur hans eget liv ser ut, snarare än att upprepa framgångsrecept och bli en kliché.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)



Sofie Livebrant - Emily and I

Att som låtskrivare vara ödmjuk nog att tonsätta dikter skrivna av författare istället för att knåpa ihop egna texter är en sorgligt förbisedd konstform. Men det Franz Schubert gjorde för Wilhelm Müller kan en modern artist göra för vilken poet som helst. Lou Reed tolkade Edgar Allan Poe nyligen, och sångerskan och kompositören Sofie Livebrant låter här den beundrade 1800-talspoeten Emily Dickinson förvandlas till en levande låtskrivare. Livebrant sjunger inte bara vackert, hon är så närvarande i fraserna och formuleringarna att hon får dem att låta som hennes egna. De försiktiga akustiska arrangemangen är smakfulla på gränsen till småtrista, men de klär de drömska och lågmält ödesmättade texterna väl, och på det stora hela är det här en väldigt fin skiva.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)



Fibes, Oh Fibes! - Album

Det finns inga stora överraskningar på Fibes, Oh Fibes! fjärde album – Christian Olsson & Co fortsätter slipa på sin alldeles egna nisch av pianobaserad feelgood-pop med skamlös nostalgi för 70- och 80-talets mest smootha radiohits. Ändå måste jag säga att jag blir förtjust i skivan. Gruppens melodikänsla blir allt skarpare och Christian Olssons sång allt mer avslappnad och personlig. En lite otippad men välkommen influens av Girls ballader kan skönjas i Good for my Soul men i övrigt gör Fibes, Oh Fibes! vad de alltid har gjort och de gör det bättre än någonsin. Tummen upp.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)



Labrinth - Electronic Earth

Föreställ dig att de allra, allra sämsta egenskaperna hos B.o.B., Bruno Mars, Teddybears STHLM, Adam Tensta och en vocodersjungande Kanye West extraherades från sina respektive källor och på frankensteinskt vis infogades i en enda artist – Labrinth är den artisten. Den oändligt töntige och provocerande ickepersonlige engelsmannens vedervärdiga electro-R’n’B-pop är så innehållslös att den får mig att vilja kräkas. Och den pinsamma covern på funkklassikern Express Yourself borde få originalets upphovsman Charles Wright att stämma Labrinth för ärekränkning. Electronic Earth är ett kvitto på exakt hur cynisk och folkföraktande musikbranschen förmår vara. Det borde inte komma som en överraskning då att Simon ”Idol” Cowell personligen signat Labrinth till sitt skivbolag. Urk.

BETYG: 1/6 (från Nöjesguiden)