So young but so cold
Wassup y'all, det är Spotifymarodören som talar. Japp, jag är tillbaka med en ny playlist och denna gång är det den ryska/sovjetiska tonsättaren Dmitrij Sjostakovitj (1906-1975) som hedras med en egen playlist. Även denna gång är det långsamma satser som gäller, men till skillnad från exempelvis Mozart innebär det inte att musiken därmed är mysig och avkopplande. Nej, den skär rakt in i köttet. Sjostakovitj är märklig för han gjorde modernistisk musik - full av vad många (inklusive Stalin, vars konstsmak länge utgjorde ett högst reellt hot för Sjostakovitj liv) skulle kalla för orolig och full av oväsen - men han komponerade på samma sätt som folk gjort ända sedan Bachs tid. Det är violinkonserter och preludier och fugor och en sådan välutvecklad känsla för musik att han kunde skapa i sitt huvud när han var ute och promenerade, långt från piano och notpapper, och liksom se ett orkesterpartitur framför sig och höra exakt hur det lät. Ursäkta denna denna tönt men jag blir imponerad av sånt.
Min Sjostakovtij-playlist börjar med pianomusik, sedan musik för piano och ett stråkinstrument, sedan blir det mer och mer: en pianotrio (dvs två stråkinstrument), en pianokvintett (fyra stråkar), och sedan kommer ett gäng satser från stråkkvaretter. Efter detta kammrmusikavsnitt blir det mer storskalig musik: ett antal satser från konserter för orkester och soloinstrument, och i mitten av det gänget ruvar tre symfoniers långsamma satser (fler än tre av Sjostakovitjs symfonier har långsamma satser, men jag utelämnade några som jag tyckte lät alltför våldsamma och avvikande). Därefter några sena stråkkvartetter och efter det de långsamma satserna ur två sena orkesterverk: andra cellokonserten och andra violinkonserten. Därefter ytterligare ett par satser från stråkkvartetter och sedan den långsamma satsen från hans allra sista symfoni. Som final: hela stråkkvartett nr 15, Sjostakovitjs enligt mitt tycke allra starkaste verk, där alla satser är långsamma, hela verket är som ett avsked till livet ur sex olika perspektiv. Han komponerade det ett år innan han dog. Allra sist på listan är den långsamma satsen från sonaten för viola och piano som han komponerade 1975, samma år som han dog.
Enjoy! Eller alltså, enjoy och enjoy, det är inte så mycket glädje och munterhet i den här musiken. Men om du som jag anser att även den bistraste konsten kan vara livsbejakande (att över huvud taget göra konst är ju en optimistisk handling, om man tänker på att ens eget liv och längre fram hela mänskligheten och ännu längre fram hela universum obönhörligen ska släckas ut) så har du en omvälvande och underbar musikupplevelse framför dig.
Tackar! Knappt lyssnat på Sjostakovitj så ska bli kul att sätta tänderna i. Om jag trots allt ska vara lite gnällig av mig tycker jag dock att du gör alldeles för långa playlists. Mitt ideal när jag sätter ihop en lista är alltid att den ska klocka in på max 90 minuter, som ett gammalt kassettband, så att det kan avnjutas i ett sträck och med bibehållen koncentration. Att ta sig an över fem timmar Sjostakovitj kan lätt bli en för tuff uppgift för en ny lyssnare och den riktiga utmaningen för en playlist-skapare är just att sålla bort.