Igår var jag på Berwaldhallen för första gången på länge. Det var en fantastisk kväll: Esa-Pekka Salonen dirigerade och Nina Stemme, vår tids största Wagnersopran, var där för att framföra finalen i det "Ragrnarök greatest hits"-program som Esa-Pekka knåpat ihop.

Först dock Brahms violinkonsert. Det känns lite dumt att jämföra Brahms med Wagner, det är som att jämföra Mazzy Star med Gang Starr - bara för att man är verksam samtidigt så behöver man inte ha samma estetiska ideal. Brahms var lika dålig på att göra Wagnermusik som Wagner var på att göra Brahmsmusik. Brahms skulle man kunna kalla för romantikens The Hives, han trodde på en tradition som de flesta såg som död och begraven, hur bra och viktig den än hade varit. Han bara: "bara för att det redan gjorts mästerliga pianosonater, symfonier och violinkonserter av Mozart och Beethoven så tänker jag inte avstå från att göra mina egna!" och så komponerade han såna stycken. Han gjorde det med bravur, precis som Howlin' Pelle tjoar och tjimmar och går ner i spagat med bravur. Men särskilt fräscht känns det ju inte. Och framföralt: särskilt personligt känns det inte. Brahms violinkonsert är vacker, stilfull - men inte mycket mer än så. Sibelius och Berg gjorde båda violinkonserter i början av 1900-talet som var betydligt mer uttrycksfulla än den som Brahms gjorde på 1870-talet, de visade att man faktiskt kan gå ifrån de stela konventionerna och ändå göra en fantastisk violinkonsert. Men jag gillar i alla fall sista satsen i Brahms konsert, den är medryckande och härlig, suggererar fram en bild av att springa till sin älskade genom gator och torg.

Men efter paus kom the real deal: tre stycken från Ragnarök (Götterdämmerung, "gudarnas skymning"), sista delen i Wagners Ring-cykel. Att koka ner en flera timmar lång opera till tre stycken är inte så lätt, men Esa-Pekka gjorde det snyggt. Först "Siegfrieds Rhenfärd" (hjälten Siegfried åker båt på Rhen och chillar, han är tyst eftersom det är ett instrumentalt stycke), sedan "Siegfrieds begravningsmarsch" (Siegfried har kolat och alla är ledsna, även detta instrumentalt) och så den berömda finalen där världen går under. Först när denna sista del kom stegade den drottninglika Nina Stemme in på scenen. Hon ställde sig lugnt och bestämt bredvid dirigenten och tittade rakt fram. Hennes klänning glittrade och man såg henne andas; för varje andetag kom hon längre i den meditation som hon inlett då hon ställde sig där, för varje andetag blev hon mer och mer Brünnhilde. Hon som sett alla hon älska dö och materialismen och egoisen äta upp världens själ, hon som i denna slutscen slänger tillbaka ringen till Rhendöttrarna och sätter sig på sin häst och rider rakt in i flammorna när Valhall brinner upp, Rhen svämmar över och hela världen går under.

Det var - fantastiskt.

När Nina Stemme började sjunga... jag kan inte förklara hur mäktigt det var.

Med sin röst och sitt ansikte uttryckte hon allt. Hon skapade hela dramat, hela operan, mitt där framför ögonen på oss, trots att vi bara fick den här snutten, utan scenografi eller motspelare eller någonting. Esa-Pekka dirigerade lika mjukt och mästerligt som alltid och den generöst stora orkestern understödde Nina Stemme perfekt. Musikerna förvandlades i mina ögon till scenografin: de guppande stråkarna var som de vilda flammorna i det brinnande Valhall. Jag hade aldrig hört denna musik innan men den var så mäktig. Så drabbande. Det var bara: allt faller, låt det falla. Allt krossas, låt det krossas. Allt brinner, låt det brinna. Det var konstnärlig katarsis av bästa märke, och minst lika bra breakup-musik som Blood on the Tracks. Så utlevande, så förtvivlat passionerad, så fylld av smärta och insikt. Gud. Det var helt otroligt.

Nina Stemmes blick gick rakt in i mig. Och när hon tystnade, när Brünnhilde hade ridit in i elden, då stod hon kvar. Nu med en annan uppsyn, ett märkligt lugn som inte var värderande, som varken hade sorg eller glädje. Det var som om gudadottern Brünnhilde hade dött, men endast kroppen hade förintats, nu svepte hennes spöke eller själ omkring och betraktade känslolöst allt omkring den, all förstörelse, all skövlad mark, all postapokalyptisk tystnad. Nina Stemme skänkte musikens sista minuter denna extra dimension, bara genom sin gestalt, sin pondus. Sin blick och sina andetag. Och i de allra sista sekunderna märkte man hur hon landade, hur hon långsamt klev ur Brünnhilde och blev Nina igen. Tillbaka till livet.

Jag kan ju säga att applåderna efteråt var ganska ordentliga. Men det hör väl till. Ingen skulle inte ge en stjärna som Nina Stemme stående ovationer, Berwaldhallens publik är artig och socialt kompetent. Men jag tror inte att jag var den enda som blev fullständigt knockad av det musikaliska och dramatiska som framförts. Det var helt enkelt helt otroligt. Kanske det allra bästa jag sett på scen i år.

Det finns inte så många Ragnarök-skivor på Spotify, men jag hittade en härlig med Wienerfilharmonikerna, Georg Solti som dirigent och Birgit Nilsson som Brünnhilde. Jag gjorde en playlist med samma tre stycken som Esa-Pekka och Nina Stemme framförde, check it out.

Och apropå Spotify-playlist så gjorde jag häromdagen en uppföljare till min sommarlista - här är 100 asbra höstlåtar.
#1 - - Eric:

Håller med om allt! Läste SvD i morse, denna blodfattiga recension... Snart tar du över!!



Här är ett klipp där Nina Stemme sjunger i Valkyrian från La Scala. Spännande är här att Sieglindes tema när hon får svärdet är samma tema som världen går under till, detta tema kommer bara på de här två ställena. George Bernard Shaw kallade det för musik som: "skulle kunna passa som älsklingspassage i en omtyckt sentimental schlager”. Jag tycker att det är något av det vackraste som skrivits.

#2 - - Eric:

Klippet:



http://www.youtube.com/watch?v=54CybbMfPKI

#3 - - Nicholas:

Tack Eric!

#4 - - Erik:

Fint! Jag hörde det bara på radio och till och med där gick lite igenom av hur sjukt bra och mäktigt det var. Men jag blev mycket avundsjuk på de/er som var på plats..