Terius Nash - 1977
Nicholas: Genom att skriva hitlåtar som Rihannas Umbrella och Beyoncés Single Ladies och släppa djupt personliga album som fjolårets mästerverk Love King har Terius ”The-Dream” Nash placerat sig själv på den moderna soulmusikens tron. 1977 är hans fjärde skiva, men han ser den som en aptitretare inför kommande Love IV: Diary of a Madman snarare än som ett ”riktigt” album. Det märks – detta är inte bara hans ojämnaste samling låtar hittills, utan också första gången som han går ifrån sin princip att låta sångerna gå in i varandra i ett välregisserat flöde. Men även det som The-Dream gör med vänsterhanden är bättre än nästan all R’n’B som ges ut. Och vissa låtar här, som Long Gone, Wedding Crasher och titellåten, är bland det bästa som drömmen har gjort. De visar att han är som bäst och mest unik när han orädd går rakt in i den nakna bitterheten.
BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)
Annika Flynner: Att han kallar sig Terius Nash här måste väl ha att göra med att Def Jam-kontraktet säger att bara de får ge ut skivor med "The-Dream"? Det vore ju intressant om det inte var så (typ ett statement att han vill bli en riktig människa, inte bara en seriefigur, i sina låtar), men jag tror faktiskt att det är så. No matter. 1977 släpps i en intressant tidpunkt, eftersom vi detta år fått se en accelerande lavin av vad som kallas - urk - för "indie R&B". Visst låter det töntigt, men strunt samma, för The Weeknd och Frank Ocean är så himla bra, och även artister som How To Dress Well är bra tycker jag. Att indierövar ska börja skaka sina rövar till modern R&B har vi ju velat sedan tidernas begynnelse (dvs Stone Roses Fool's gold) och vi har ju onekligen varit på väg i den riktningen under det senaste decenniet, då exempelvis Pitchfork utnämnde T.I.:s "What you know" till 2006 års bästa låt (iofs 100 % kokett) och Florian spelade in en cover på Jaheims "Ghetto love" (älskar den!). Nu är vi här - sajter som The Fader skriver inte bara om ny indie och ny R&B utan också om nya artister som blandar indie och R&B. Och som låter - rätt jävla bra. Jag föredrar att kalla The Weeknd för emo-soul, men det är bara ett annat sätt att se på det (men emo-soulen har en lång historia - lyssna till exempel på Ben E. Kings magiska singel "It's all over" där protagonisten funderar på att begå självmord men låter bli pga skraj och normal). The-Dream har ju, helt oberoende av den här framväxande trenden, haft sin egen personliga utveckling som artist. I takt med att hans självfötroende ökat har han vågat ta ut svängarna mer - precis som sina idoler Prince och R. Kelly, vars respektive debutalbum är deras karriärers minst intressanta. Jag tror inte att The-Dream mår sämre och sämre bara för att de sorgliga och bittra låtarna utgör allt större del av hans skivor - jag tror bara att han blir ärligare och ärligare, att det är den utvecklingen vi ser. Gud vad jag älskar, exempelvis den här låten:
Game - The R.E.D. Album
Nicholas: Under de tre år som gått sedan Games förra skiva LAX gavs ut har den vandrande gangstarapencyklopedin spelat in en mängd låtar, ständigt med nya producenter och gästartister, och släppt dem gratis på nätet eller som sjunkbomber till promotionsinglar. Albumet som skjutits upp ett otal gånger men som nu äntligen släpps är en märklig halvmesyr som satsar på kvantitet och ängslig bredd snarare än kvalitet och fokus. Det är en desperat produkt från en rappare vars kärlek till och skicklighet att imitera andra rapstjärnor hindrar honom från att släppa fram sin egen personlighet. Games enda ambition är nämligen att bli en raplegend – att göra en riktigt bra låt eller skriva en textrad som man aldrig glömmer verkar däremot inte intressera honom. Visst är hans besatthet vid status ett symptom på vår tid, men det ursäktar inte att Game gör fasligt trist musik. Skivan har över 20 låtar men endast två är bra: den ilskna, revanschdrypande och gotiskt dramatiska The City och Mama Knows som lyfts av ett elegant jazzdoftande beat och en söt refräng av Nelly Furtado.
BETYG: 2/6 (från Nöjesguiden)
Annika Flynner: Ah, det är deppigt. Games första skiva var ju sådär härligt hybriscrazy som bara rapdebutalbum är (och Dr Dre såg till att bara superbra beats fick komma med på den skivan: av Kanye West, Timbaland, Cool & Dre, Just Blaze och Dr Dre själv... hot damn vilka låtar), och andra skivan hade den här fina svärtan som endast skilsmässoalbum har - temat för skivan var ju den bittra och onödiga skilsmässan från Dr Dre, fadersfiguren som Game dyrkade mer än allt annat, det var så himla hemskt att han gått från att ha ingenting till att få allting till att förlora igen. Det gav låtarna på den skivan en oerhörd dramatisk sprängkraft. Tredje skivan - inte lika bra, men ändå några bra låtar, som Lil Wayne-duetten My Life. Men det här? Så himla deppigt. Han försöker göra alla till lags - bara en detalj: han bortförklarar att albumets titel har något att göra med "red" och gänget Bloods, i en låt säger han att han är Crip och blå om farbror Snoop är det. Jag är inte mycket för gängmoral, men det är intressant att en rappare från Los Angeles försöker vara nere med båda gängen, det har typ aldrig någonsin hänt (för Snoop, som blev "blå" när han skulle distansera sig från den mordiske psykopaten och Death Row-bossen Suge Knight som är Bloods-medlem, är saken sannerligen ingen bagatell). Den mentaliteten genomsyrar allt Game gör nuförtiden: totalt ängslig, han har raderat sin egen vilja och smak, och det en gång så kolossala självförtroendet blev så sårat av halvfiaskot med LAX att han nu inte vågar vara personlig och självutlämnande i sina texter längre (jämför med The-Dream ovan). Ah, sorgligt som sagt. Men jag gillar som sagt den här låten. Låter lite... A Tribe Called Quest?
obligatorisk läsning för alla som tycker att "My Life" e bra, eller snarare för alla som tycker att The Game e bra på "My Life" (Lil Wayne e nämligen bra på "My Life"): http://paytray.blogspot.com/2009/08/my-favorite-blog-comment-that-ive-made.html