Innan "The Carter III" släpptes 2008 skrev jag en sinnessjukt lång essä om Lil Wayne för Digfi där jag gick igenom hela hans karriär. Finns tyvärr inte på nätet längre men jag kan slänga upp den här om någon är intresserad.

För Nöjesguiden skrev jag sedan en (hysteriskt kort) recension av Tha Carter III. Den fick 6/6 i betyg.

"Rebirth" recenserade jag också men den fick bara 2/6 i betyg. "I am not a human being" fick däremot 5/6 i betyg när jag recenserade den, mycket på grund av underbara hitlåten "Right above it" och för att "I'm single" var med på den (trots att den var ett år gammal vid den tidpunkten). Och för en månad sen skrev jag en recension av Weezys senaste mixtape "Sorry 4 the wait". Den fick 4/6 betyg.

Men nu är det alltså dags för den här:



Nicholas: Den nästan omänskliga produktivitet som Lil Wayne uppvisat de senaste sju åren kan jämföras med Bob Dylan på 1960-talet och Prince på 1980-talet. Weezy är ett med sitt rappande, likt Jimi Hendrix var ett med sin gitarr, och den naturligheten och självklarheten genomsyrar allt han gör. Mot en sådan genuinitet har inga andra rappare en chans, hur smarta och målmedvetna de än är. Wayne spelar oavbrutet in nya låtar, och när det är dags att släppa ett album väljer han bara ut de han gillar mest för tillfället. Det gör att Tha Carter IV låter anspråkslöst och spontant istället för som en sådan pretentiös produkt vi hade kunnat vänta oss av en av världens bäst säljande hiphopartister. Det är en rå och rolig skiva, hiphop befriad från snobbism och mindervärdeskomplex. Man kan ha invändningar mot att han inte rappar fullt så fokuserat som han gjorde runt 2007, men Waynes humör och självförtroende är konstant på topp och det kommer man långt med inom rap. Singlarna 6 Foot 7 Foot, John och How to Love känns redan som klassiska tillskott i Weezy-katalogen.

BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)

Annika Flynner: Shit, jag hinner faktiskt inte skriva så mycket nu eftersom jag snart ska iväg och spela skivor på WunderBar på Nybrokajen 11 (kom gärna förbi! *reklam*), måste styra upp något käk innan dess. Men om jag hade hunnit hade jag skrivit en lång utläggning om varför Lil Wayne är bättre än alla andra rappare på att rappa om sex. Min favorit av hans ge huvud-rim på den här skivan är: "I eat her til she cry / call it whine and dine". En annan favoritrad på denna skiva är sista frasen i den hårda disslåten It's Good: "potato salad". Det är en lite fånig referens till en ghetto-gangster-MacGyver-grej. Men för den ej initierade är det lika bisarrt som när Goethe planterade ordet "Klopstock" i Den unge Werthers lidanden. Man bara: potatissallad? Va?? Hahaha. Åh. Älskar Lil Wayne.

FÖRLÅT för slappt blogginlägg! Puss o kram