Sen gick jag till Hornstull Strand för att se Neneh Cherry och ESG. Det var kul!
Jag har inget djupare förhållande till Neneh Cherry. Jag minns att jag, när jag var typ 16 och hade blivit seriöst intresserad av hiphophistoria (lol), gick till skivaffären och provlyssnade på "Raw like sushi". Jag köpte inte skivan för jag tyckte den lät hopplöst daterad och trist, den levde inte alls upp till mina förväntningar om ett Native Tounges-möter-tidiga-Massive Attack-sound. "7 seconds" minns jag när den kom (1994 va?) men den tyckte jag var cheesy redan då*. Däremot gillade jag hennes Marvin Gaye-cover "Trouble man" väldigt mycket. Men jag beslöt mig väl mer eller mindre, där och då i skivaffären, för att Neneh Cherry inte var all that och slutade tänka på henne och hon försvann från musikbranschen och jag saknade inte henne. Men idag, 13 år senare, dansar jag gladeligen till "Buffalo Stance" varje gång jag hör den ute, och dessutom känns Neneh Cherry som en funky förlöpare till Mapei, så det kändes kul att hon har en comeback på gång och att få ta del av den.
Och hon var jättebra! Det var det som var det roliga. Hon är väl runt 45 år nu men hon var så himla snygg, cool och funky. Sjöng fantastiskt, dansade extremt grymt, och sprudlade i allmänhet av glädje och energi - samtidigt som hon inte hymlade med att hon var nervös av att stå på scen igen och att hon kände sig lite gammal - det var omöjligt att inte känna en enorm kärlek för henne. Hon flankerades av en ung snygg körsångerska - som visade sig vara hennes dotter! Extremt gulligt tyckte jag. Älskar family business. Blev lika glad när Jenny Wilson presenterade sin coola basist på konserten på Way out west: "här är min syster Sara Wilson!".
Själva musiken då? Well... haha. Det var ganska intressant, för det var som om Neneh Cherry legat nerfrusen sedan hon försvann i mitten av 90-talet och precis tinats upp, likt Mel Gibson i "Forever young", för henne hade tiden stått stilla. Det var som om 90-talet var ungt och ord som FUNK och SOUL var nya och tuffa för en vit indiepublik, och bandet spelade FUNK men med "moderna popinslag", vilket i början av 90-talet var liktydigt med distade metalgitarrer (lex Judgement Night). Men för att vara extra cool blandade Neneh Cherry in HIPHOPTRUMMOR, fast i haschigt långsamt tempo med ljudligt vinylknaster, dvs TRIPHOP, hon bara "drop that motherfucking beat" med ett slugt leende och så kom värsta Bristol-beatet. Det var också gulligt tyckte jag! För Neneh Cherry surfade på ett självförtroende som anstår någon som ligger i bräschen för popmusikens utveckling, och hade året varit 1992 så hade hon ju också gjort det. Så det var som en härlig tidsresa till en cool klubb i London i 90-talets gryning - illusionen blev verklig i och med att Neneh Cherry själv verkade så övertygad - och det tyckte jag var mysigt. Att finalnumret "Buffalo Stance" gjordes i en ganska gräslig Red Hot Chili Peppers-version med ackord som inte alls passade till sångmelodin gjorde inte så mycket. Eller snarare: det var helt logiskt.
Kvällens huvudattraktion var de aparta funklegenderna ESG. Men jag hann bara se början av konserten för jag skulle iväg och träffa min Paris-vän Johan som var och hälsade på. ESG är inte direkt mitt favoritband, men de är onekligen enormt coola: i början av 80-talet bestämmer sig några systrar i en stor familj att starta ett band, och det unika är att de inte är ett dugg belastade av de krav och konventioner - inte minst könsrollsmässiga sådana - som följer av genrer som funk eller punk, de skapar ett naivt parallelluniversum som låter helt ljuvligt. De är lika mycket Ohio Players som Joy Division, lika mycket Tito Puente som Steve Reich, och det är ingen slump att deras tidlösa musik kändes modern såväl under det tidiga 90-talets acid jazz-era (då de fick sin första revival) som i det tidiga 00-talets punkfunktrend (då de fick sin andra revival). De är också rent allmänt New York-härliga. En Nike-keps och ett nonchalant leende. Väldigt lätta att älska.
Jag måste dock säga att de lät lite bedagade. Åldern tar ut sin rätt, det var ändå 30 år sedan de var unga och furiösa och det märktes. Låtarna lät helt enkelt en aning (men bara en aning) långsammare än på de gamla skivorna, lite lugnare, lite snällare. Kanske tog sig konserten mot slutet, det vet jag ingenting om. Men jag blev i alla fall glad att jag fick höra "UFO". Detta minimalistiska mästerverk, detta kusliga eko, denna bisarra basgång, detta makalösa beat. Jag älskar den låten. Så enkel och ändå så oändlig. Inte undra på att den samplats av alla från Marley Marl till J Dilla.
(* dock tycker jag "7 seconds" är intressant rent pophistoriskt eftersom den ansluter till en genre som var väldigt levande på 90-talet men som nu är helt död. Jag tänker på låtar som Tasmin Archers "Sleeping satellite", Des'rees "Life", Lighthouse Familys "High" och - genrens mästerverk - Gabrielles "Dreams". En dag ska jag skriva om denna lilla popavfart... just nu har jag svårt att sätta ord på vad som utmärker den.)
Bra i P3!