På Galerie Bucholz hade de en uställning som verkligen var up my alley, den hette "Quodlibet III: Alphabets and instruments" och curatorn hade låtit ett antal konstnärer ta fram något som hade med musik och/eller alfabetet att göra, rätt fritt. Intressant koppling, eftersom A B C D osv esxisterar i musikvärlden men som toner och ackord och inte som bokstäver - och dessutom talar man om "alfabetiseringen av musiken" när man syftar på hur noteringen kom till. Jag ska inte visa allt som jag fotograferade på utställningen, men jag gillade i alla fall bland annat de här:
Wolfgang Tillmans, "303 in grass", 1993. Briljant skildring av acid house-rave tycker jag!
Paulina Olowska, "Body Movement - Alphabet Studies", 2007. Inte direkt som att man hatar Fred Astaire.
Danh Vo, "Alphabet (X)", "Alphabet (Y)" och "Alphabet (Z)", 2011. Kartong och guldlöv! GULDLÖV!
Tony Conrad, "Grommet Horn" (ca 1970) - nån sorts... flöjt? Haha!
På Galerie Hiltawsky ställde två fotografer ut, en av dem var Matthew Pillsbury som förvandlade människor till spöken genom att använda långa exponeringstider (eller är det slutartider? Kan ej detta lingo). Vissa av dem var lite trista eller alltför enkla, vissa var väldigt bra, exempelvis en som skildrade ett par som hade sex, fast den här var min favorit:
På Feldbusch Wiesner ställde Daniele Buetti ut en serie bilder döpta till "Oh Boy Oh Boy" som såg ut som datorgenererad mosaik föreställande... typ virus? Vissa var lite otäcka, de som såg ut som virus eller fassettögon, de flesta var mest dekorativa och mysigt färgglada. Den här gillade jag, ser ut som ett rum, eller en sorts kammare, med gyllene draperier. Och något freaky i förgrunden.
Det här stället var som ett konstverk i sig, ett kulturhus som var blandning av hippienäste och graffiitiborg. På fjärde våningen fanns en sydamerikansk kille som sålde fula tryck som typ var tatueringsmotiv. Det stod en skylt: "no photos". Don't hold your breath, men okej.
På det ambitiösa fotografimuséet C/O Berlin som låg i ett gammalt posthus hade de en massiv utställning som hette "unheimlich vertraut. Bilder vom Terror", kul tyckte jag som läst lite om Freuds "Das Unheimliche"-begrepp när jag pluggade litteraturvetenskap en gång i tiden. Unheimlich betyder uncanny på engelska och den svenska översättningen är ungefär "kuslig". "Kusligt bekant - bilder från terrorismen" var alltså titeln på utställningen, och det kusliga syftade på att något som är tryggt och representerar hemmamiljön görs främmande och obehagligt - i och med terrorismen eller hotet om den. En utställning som låg rätt i tiden, det är ju tio år efter 9/11-attentaten idag, men jag blev lite väl överväldigad av alla lemlästade kroppar och deppiga RAF-historier. Det är inget för mig, kanske. "Poesin kan inte vara ett verktyg för revolutionen, eftersom den ÄR revolutionen" sa den syriske poeten Adonis i P1 häromdagen, och samma sak gäller för all konst tycker jag. Min syster brukar ibland säga att man inte kan ha moraliska anspråk på konst, för konst är inte moralisk, den bara skildrar. Jag är med på det också.
Samtidigt kan man givetvis inte underkänna all öppet politisk konst rakt av, och det är väl bra att en curator väljer att sammanställa en massa dokumentärt foto för att skapa en helhetsbild av den moderna terrorismångesten. Men det blir lite som att läsa en fackbok istället för en skönlitterär - inget ont om fackböcker så klart, men det är en annan typ av upplevelse. Dessutom tyckte jag att den delen av utställningen som handlade om 9/11 var lite ensidig och inte alls gav något djupare perspektiv. Å andra sidan hade uställningen en riktigt bra dokumentärfilm om flygkapare, som jag tyvärr missade vem som hade gjort. Och så ställde de ut jättemånga foton av Anja Niedringhaus från Irak, Afghanistan och andra platser där det varit krig det senaste decenniet. Till exempel det här:
´PS:
En soft grej med Berlin är den poetiska användningen av språket. Jag menar, att en gata heter "under lindarna" (Unter den Linden), är inte det rätt speciellt ändå? Det är kanske ingenting man tänker på eftersom det är en så känd och gammal gata. Men jag menar, i Stockholm heter gatorna trista saker som "Sveavägen" och "Västerlånggatan"... hur kul är det? I Berlin tänkte de: här ska vi plantera lindar (ett av de topp 5 mysigaste träden) på båda sidorna av vägen, man ska kunna promenera under lindarna och det ska kännas trevligt och behagligt - vi döper gatan till "Under lindarna" helt enkelt. Jag älskar det! En annan grej: jag var och åt frukost på ett ställe och menyn jag valde hette "Späte Liebe", det betyder "Sen kärlek" (uppenbarligen namnet på en dejtingsajt för äldre också, hehe). Fint tyckte jag! Sånt ser man inte heller i Sverige väl? Om något café här skulle få för sig att döpa frukostmenyer till något kul så blir det något töntigt och/eller fantasilöst, typ "California sunshine" eller "English breakfast". En sista grej jag fastnade för i detta sammanhang var en tunnelbanestation som hette "Schönleinstrasse", jag bara "åh! Den vackra linjens gata! Lägg av nu, era gamla romantiker på stadsarkitektkontoret!" - men det var en missuppfattning från min sida. Jag kan ju inte tyska så jag tolkar allt lite som jag vill tolka det. Schönlein betyder inte alls vacker linje, enligt Google Translate, och förmodligen är gatan döpt efter den här gamla duden. Men men.