M83 - Hurry Up, We’re Dreaming!

Nicholas: I början var det bara pojkrum, två vänner, stillsamt sprakande electronica som då var instrumental. Men drömmarna om episka äventyr fanns redan då, och de har fått ta allt större plats hos M83 med åren. Efter att Nicolas Fromageau hoppat av fanns det inget som hindrade Anthony Gonzales från att leva ut sina 80-talsromantiska rockfantasier. På detta sjätte album når han längre än någonsin – de dramatiska syntsjoken från Before the Dawn Heals Us förenas med det direkta popdrivet från Saturdays = Youth och skapar något så ovanligt som arenarock som är innerlig, sympatisk och personlig. Musiken är så storslagen att den täcker ett helt flygfält, men kärnan av bitterljuv tonårsnostalgi är intakt. Över allting vilar ett extatiskt ljus, en visshet om att detta är den enda vägen. Höstens vackraste dubbelalbum.

BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)

Annika Flynner: Förlåt



Björk - Biophilia

Nicholas: Först var Björk en hipster. Sedan blev hon den pretentiösa popens prinsessa. Nu är hon dess drottning. En av hennes styrkor är att hon alltid gått emot den manliga geni-macho-traditionen; hon har alltid samarbetat med andra och inte satt sitt ego i vägen för konstverket. Biophilia har fått mest uppmärksamhet för att vara ett app-album – till varje låt på skivan Björk låtit multimediakonstnärer skapa en app, som en interaktiv video. Men oavsett denna kreativa gärning är albumet, med sin blandning av indonesiskt gamelanplinkande, grova Londontrummor, sorgsna orgeltoner och kosmiska lyrik, Björks bästa skiva på tio år.

BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)

Annika Flynner: men



Feist - Metals

Nicholas: För att vara en singer-songwriter låter Feist ganska hård. Det finns ett bett i såväl hennes sång som i låtarnas arrangemang som hindrar musiken från att bli jolmig och förutsägbar. På sitt fjärde soloalbum har en del av lekfullheten försvunnit – det vi får är ett knippe svartvita ballader för ödsliga motorvägar och långa nätter. Feists känsla för melodier är som tur är lika stark som någonsin, och kontrasten mellan de mjuka melodierna och det bistra countryrocksoundet gör skivan tilltalande och liksom praktisk. Akilleshälen är texterna, som till skillnad från på de tidigare skivorna sällan lyckas gripa tag. Kanske borde Feist, vars begåvning ju faktiskt främst är musikalisk, göra en Elton John och anlita en textförfattare?

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)

Annika Flynner: jag



James Morrison - The Awakening

Nicholas: All soulmusik måste inte bestå av blödande sår och ångestladdade kärleksberättelser. Men om den inte gör det måste den vara personlig på något annat sätt – soul som enbart strävar efter att vara en mysig ljudkuliss har inget existensberättigande. James Morrison är bättre än exempelvis Duffy, vars ytterst begåvade producent Bernard Butler han nu tagit över, eftersom han är mindre kitschig och skriver fint melodiösa låtar. Han har dessutom en stark sångröst, som gjord för de tjusiga 1960-talsnostalgiska arrangemangen. Ändå lyckas han aldrig göra avtryck. Relationen mellan artist och lyssnare är som en vänskapsrelation, och James Morrison håller för mycket distans för att man ska orka engagera sig i honom på allvar.

BETYG: 3/6 (från Nöjesguiden)

Annika Flynner: orkar



Safe House Staff - Staff Only EP

Nicholas: Var och en för sig är rapparna i grabbgänget i Safe House Staff rätt bra, men tillsammans skapar Sexfemman, Nääk, Nimo Cheebs och spillrorna från Fattaru en dynamik som är helt oantastlig. Det är soundtracket till en fest som man aldrig vill ska sluta, det är en perfekt avvägning mellan kaxig machoswag och uppsluppen munterhet. Alla beats är ljuvligt svängiga i sin elektroniska minimalism, men det är 118 STHLM-remixen av Vikken Stil som är denna EP:s bästa spår – ett fint möte mellan vemodig techno och autotunerap.

BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)

Annika Flynner: inte



Ane Brun - It All Starts with One

Nicholas: I den svenska singer/songwriter-scenen finns en tradition av att idealisera Allvarlig och Sorgsen Skönhet. Det kan bli lite präktigt och enformigt, och därför är Ane Bruns senaste skiva en uppfriskande upplevelse. Arrangemangen är om inte direkt lekfulla så åtminstone fantasifulla och varierade – lyssna bara på Do You Remember som låter trummor och körer ersätta gitarr och piano, eller det tangotangerande drivet i One. Anes röst är lika glasklar som alltid, men skivan innehåller få låtar som lyckas gripa tag på riktigt. Ett undantag är den lågmält episka balladen Undertow som faller lika stilla som vinterns första snö.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)

Annika Flynner: skriva



SuperHeavy - SuperHeavy

Nicholas: Mick Jagger tror att han kan gapsjunga lika snyggt vid 70 års ålder som vid 30. Dave Stewart tror att hans status beror på gitarrekvilibrism och inte poplåtsnickeri. Joss Stone tror att soul handlar om att vara bäst i klassen på att waila. Damian Marley tror att han gör bättre musik ju längre från Jamaica han kommer. Och A.R. Rahman tror att hans skicklighet i att komponera filmmusik gör honom kompetent för rock. Tillsammans har dessa dårar bildat en supergrupp och spelat in ett album, helt utan anledning och utan att orka skriva en enda hyfsad låt. Vidrighetsmässigt är skivan större än summan av de enskilda beståndsdelarna.

BETYG: 1/6 (från Nöjesguiden)

Annika Flynner: någonting.