Coldplay - Mylo Xyloto
Nicholas: Coldplay är bra på en sak: melodier. Det är en begåvning som de inte har vett att förvalta. De klär sina melodier i trötta ackord, töntiga texter och fruktansvärt platta rockarrangemang. Förra skivan, den Brian Eno-producerade Viva La Vida or Death and All His Friends, lät åtminstone lite hybrishärligt bombastisk. Nu har Coldplay återgått till sin nisch som bandet utan själ, utan anspråk, världens mest bekväma band. Perfekt musik att lyssna på om man saknar känslor. Den är bortom dikotomin behaglig/obehaglig. Den bara är.
BETYG: 2/6 (från Nöjesguiden)
Annika Flynner: Jag blir förbannad när jag ser vilka positiva recensioner den här skivan har fått på andra håll. Jan Gradvall skrev en fin beskrivning av hur, i framtidens postapokalyptiska samhälle när vi driver omkring i The Road-misär, endast Coldplays slitstarka melodier kommer finnas kvar av all den musik som nu görs. Men det var samtidigt en slapp recension eftersom han bara pratade om bandet Coldplay, inte om skivan Mylo Xyloto. Som ju är en tydlig tillbakagång efter den lite roligare och ambitiösare föregångaren. Och melodier är inte allt. På Coldplays första album fanns låtar som "Trouble", låtar som handlar om relationer och kärlek och ångest, låtar som man kan ta till sig på ett annat sätt en töntig plakatpoesi som "Every teardrop is a waterfall". Där fanns också vackra pianon och ackordföljder som knäckte grenar och blottade smärta - inget sånt hos det moderna slappa Coldplay. I DN recenserade Mattias Dahlström skivan, och han var också helt positiv, helt bisarrt, på gränsen till tjänstefel. I SvD fick skivan 4/6 i betyg om jag inte minns fel, också helt out of line. Gud. Ibland står jag inte ut med kritikerklimatet i Sverige.
Still Pee & Ru - Still Pee & Ru
Nicholas: 2011 är kanske det bästa året någonsin i svensk hiphops historia. Det gör Rusiaks och Peewees ”comeback” ännu mer sorglig. De gör hiphop som var unket konservativ redan när de var heta i slutet av 1990-talet – musik för b-boys, turntablists och andra töntigt allvarliga män. Inte blir det bättre av att duon rappar på engelska, och tycks se textförfattande som en tävling i att stapla klichéfraser på varandra snarare än som en chans att uttrycka något personligt. Den kreativa öppenhet som en gång präglade producenten Thomas Rusiak är totalt bortblåst, förutom i två spår: den jazziga "Aorti" och den Dungen-samplande "Wild Orchid". I övrigt är det mest positiva jag kan säga om skivan att den är föredömligt kort.
BETYG: 2/6 (från Nöjesguiden)
Annika Flynner: Det finns i princip bara en typ av recensioner som genererar kommentarer på Nöjesguidens hemsida, och det är recensioner av svensk hiphop. Mången hiphopskalle har varit inne och hatat. Alla blir fruktansvärt kränkta av att någon har mage att kritisera kvalitetsartister som Rusiak och Peewee. Det har nu eskalerat till twitter, där etablerade rappare skriver saker som "alla rappare som inte tar avstånd från Nöjesguiden är förrädare" (åh lol) eller avfärdar alla musikjournalister som 12-åringar (som Mange Schmidt, Sveriges mest kände hiphopmoderat). Jag får ofta höra att jag är en ytlig hipster som bara lyssnar på Lady Gaga och inte vet ett skvatt om hiphop. Det är lite kul, eller åtminstone intressant. Det är som om man måste vara ett fan av all hiphop för att gilla hiphop.
Kanske är hela grejen med kritik som mysig företeelse något som har en starkare tradition i indievärlden (att gnälla kärleksfullt, komma med popkulturella analyser och mer eller mindre klockrena associationer). Klyschan "alla rockjournalister är egentligen misslyckade rockmusiker" vände Andres Lokko en gång i en rolig artikel till "alla rockmusiker är egentligen misslyckade rockjournalister" - det finns lite sanning i båda påståendena, för det är en del av gitarrpopkulturen att man är mer eller mindre nördig i sitt intresse. Oavsett om man gör musik själv, skriver om musik eller bara lyssnar och konsumerar. Rapnördar finns - det är exempelvis quizzet som dyker upp på Hotell Reisen varje månad ett bevis för - men det är en annan typ av nördighet. Kanske mer besläktad med sportnördighet: man kan namn och årtal. Men man håller inte på med långa musikanalyser, för det är lite töntigt. Det är talande att de listor som finns i den fantastiska rapnördboken "Ego Trip's Book of Rap Lists" nästan alla är gjorda kronologiskt eller alfabetiskt - väldigt sällan kvalitativt graderande, alltså det-här-tycker-jag-är-bäst-i-den-här-ordningen-listor. Den kvalitetsgraderande nörden är en kritiknörd, eller helt enkelt en kritiker. Den faktafokuserade nörden - en mer soft och praktisk nivå av nörderi, som många hiphopnördar nöjer sig med - är mest ett fan.
Spank Rock - Everything is boring and everyone is a fucking liar
Nicholas: Liksom Pet Shop Boys och LCD Soundsystem är Spank Rock mer ett rockjournalistband än ett band. Musiken är ett resultat av estetiska ideal – en idé om klubbdekadens, samtid, hiphop, referenshumor, Baltimore Club, porr, knorrande syntar och pigga klädval. Ytligt – javisst, men det innebär inte automatiskt att musiken blir dålig. Problemet är att gruppens estetiska ideal formulerades 2006 och inte har uppdaterats sedan dess. ”Hipp” musik som varken är nutidsdyrkande hipp eller konstnärligt djup – vad ska man med den till? Som dansmusik är den alldeles för självmedveten och käck för att fungera.
BETYG: 2/6 (från Nöjesguiden)
Annika Flynner: När jag tänker på Spank Rock tänker på den intervju med bandet som Fredrik Strage gjorde för DN våren 2006. Jag minns det för det var första gången jag såg ordet "hipster" i svensk press. Jag hatade det omedelbart. Ibland funderar jag över vad en hipster är, och varför ingen hipster vill kalla sig för hipster. Det är känsligt av någon anledning. Om någon kallade mig för en hipster skulle jag ta det som en förolämpning, jag skulle känna mig ytlig och koketterande och osäker, eftersom det är epitet som jag förknippar med hipstern. Å andra sidan: om man twittrar och bloggar om musik och annan populärkultur, koketterar man inte då med sitt kulturintresse? Och om man är en sån som känner att detta är viktigt och bekräftelsegivande, är man inte rätt osäker och töntig då? Och om man har kultur och kulturintresse som ett medel för att bekämpa osäkerhet, snarare än att se värdet i konsten i sig, är man inte då ytlig i förhållande till den kultur man säger sig älska? Ja, jag kan ju se varför någon som inte känner mig skulle kunna avfärda mig som en hipster.
Men jag känner i alla fall mig själv, och jag vet att jag är genuin i mina intressen. Jag skulle lyssna på Beethoven och Hot Chip oavsett hur inne de var och oavsett om jag kunde skriva om det eller ej. Jag är inte intresserad av vad som är inne, jag är intresserad av kvalitet. Jag är konservativ på det sättet, jag tror på eviga värden och att en klassiker är en klassiker tills motsatsen bevisats, jag är lika träig som Horace Engdahl. Jag är inte cool nog att hänga med i modetrender, inte för att jag ser ner på mode utan för att jag helt enkelt inte har så bra känsla för vad som är snyggt. Och jag umgås inte med någon för att jag tycker att den personen är häftig eller kan vara mig behjälplig i min karriär, jag skulle hellre skjuta mig själv i ansiktet. Så nej, jag är ingen hipster. Även om det säkert är hipsterkorrekt att dissa Spank Rock 2011. För fem år sedan hade Spank Rock nyhetens behag, och nyhetens behag är något som är reellt (som Per Hagman sa, allt som är nytt är bra tills motsatsen bevisas), det har ett värde i sig anser jag, men det är en annan typ av värde - ett svagare värde - än konstnärlig kvalitet. Det som är nytt kan ju vara... kul. Oavsett hur bra det är. (Och Everything is boring and everyone is a fucking liar låter varken ny och kul eller tidlöst bra.)
Ha, fast det kanske är just det som är grejen med att vara en hipster? Att man tycker att nyhetens behag har ett värde i sig? Martin Kellerman tycker till exempel inte det, han lyssnar fortfarande mest på Big L och EPMD känns det som och är nöjd med det, och han är ju ingen hipster. Är Per Hagman en hipster? Han var nog på 90-talet i alla fall.
Jesus Christ. Jag kanske ÄR en hipster.
Skjut mig.
När du avslutningsvis skriver "skjut mig", menar du det bokstavligen eller ska det läsas som ett uttryck för den självgoda, kvasisjälvkritiska egenskapen som definierar hipstern?
En hipster hatar och älskar sig själv på samma gång.
Det är dock inte så intressant som det kanske låter.