Musikaliskt pendlar Liszt hela tiden mellan det innerligt andliga och det upprört djävulska. Just för att det rör sig om så stiliserade ytterligheter kan musiken ibland uppfattas som klichéartad och manierad, men när den är bra är den riktigt bra. Och även om han i allra högsta grad var en regissör när det gäller skapandet av verken så kom nog själva grunddikotomin från hjärtat: Liszt var en syndare och player, och samtidigt starkt beroende av det lugn som hans tro och hans två långvariga förhållanden erbjöd honom. När det gäller den fromma musiken så har jag aldrig orkat ta mig igenom mastadontoratoriet "Kristus" (ett äkta pay-your-dues-projekt, känns det som) men kan däremot varmt rekommendera pianosviten "Harmonies poetiques et religeuses". När det gäller den diaboliska musiken tycker jag Faust-symfonin är mest lyckad.
Hur som helst, förra veckan gavs en intressant konsert på en scen som nästan aldrig ger konserter: Kungliga operan i Stockholm. Stjärnpianisten Roland Pöntinen (vars Erik Satie-inspelningar betydde enormt mycket för min upptäckt av klassisk musik back in the day) bjöds in för att spela ett urval av de operahits som Liszt arrangerat pianoversioner av. Dessa kommersiella stycken är inte to be frowned upon: genom att erbjuda hushållen en möjlighet att återuppleva operakvällar, eller uppleva sådant som de aldrig skulle få råd att gå och se, gjorde Liszt en kulturgärning. Och man kan se den här typen av stycken som en föregångare till hela skivindustrin. Fast samtidigt inte, för Liszt var alldeles för kreativ och fåfäng för att återge andras musik rakt av utan att göra sin egen röst tydlig.
Pöntinen spelade sex stycken: "Reminscences de Don Juan" baserad på Mozarts opera, uvertyren och "O du mein holder Abdenstern" från Wagners Tannhäuser, "Reminscences de Norma" från Bellinis Norma, "Danza sacra e duetto finale" efter Verdis Aida samt, slutligen, "Liebestod" från Wagners Tristan och Isolde.
Jag måste säga att operan fungerade förvånansvärt bra för en pianorecital. Det hände ju mycket mindre på scen än under en vanlig kväll på operan, men å andra sidan hände det mer än vad det gör på en vanlig kväll på Konserthuset - ljuset var väldigt snyggt gjort, med effekten att fonden såg helt annorlunda ut i de olika styckena, som de plötsliga miljöbytena i en dröm. När det ödesmättade första ackordet i Liebestod slogs an färgades fonden blodröd, man fattade att det var kärlek på liv och död, nu, väldigt bra.
Och Pöntinen spelade fantastiskt. Däremot vet jag inte riktigt om programmet i sig var så himla bra. Att ha operamusik som minsta gemensamma nämnare kanske är ett för brett perspektiv - det är ganska stor skillnad på Wagnerstyckena (man skulle kunna ha en konsert bara för dessa) och italienarnas operor, och det är ganska stor skillnad på "reminescences"-formen som Liszt använde sig av ibland, och på de övriga. I dessa stycken är det som om han försöker sammanfatta allt som händer i en flera timmar lång opera i ett musikstycke som är en kvart-tjugo minuter långt. Det blir lite pretentiöst - det håller inte riktigt. Man blir liksom lite mätt på all dramatik efter ett tag.
Roligaste upptäckten för mig var de två styckena från Tannhäuser. Men det var givetvis Liebestod som alla satt och väntade på, och när jag fick höra den där melodin kände jag samma sug i bröstkorgen som alltid. Även utan text, även sång, även utan orkester är liebestod fortfarande fruktansvärt drabbande. Och Liszt kramar verkligen ur så mycket som det bara går ur pianot för att göra Wagners sång rättvisa. Men lika bra som när jag såg Nina Stemme sjugna den på samma scen för tre år sedan, fullt så bra var det inte.
Här är lite Lizst-kuriosa... Richter spelar rollen som Lizst i sovjetisk film!!!
http://www.youtube.com/watch?v=gNIhu5qH3Ec