Lights - Siberia

Lights Valerie Poxleitner är en 24-årig kanadensiska som gillar syntar, discobeats och klassiskt melodiösa popsånger. Detta andra album är tydligt influerat av, framför allt, Robyns Body Talk, men också av borrande dubsteptrummor, och Lights lyfts av ett vackert kaxigt självförtroende. Utan att på något sätt vara revolutionerande är Siberia ett skolexempel på hur kommersiell popmusik bör låta 2011. Holy Fuck-gästade singeln "Toes" förtjänar att bli en hit, men djupast spår gör den instrumentala glitch-inspirerade balladen "Day One" – en loopad psalm som under nio minuter långsamt fräts sönder.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)



Pusha T - Fear of God II: Let Us Pray

The Clipse var med sin blandning av The Wire-texter och The Neptunes-produktioner rapvärldens bästa brödraduo tills Malice och Pusha T valde att gå skilda vägar. Medan Malice gick upp i rök plockades Pusha T upp av Kanye West och hjälpte till att göra dennes "Runaway" till ett mästerverk. Första soloalbumet (eller EP som han kallar den, trots att den är tolv låtar lång) har ett löst tema om att som troende känna ånger inför de synder man begår som knarklangande playboy, men Pusha T låter aldrig särskilt ångestfull, till skillnad från i The Clipse-klassiker som "Nightmares". Han imponerar dock genom att med sin distinkta röst hela tiden stå i centrum trots gäster som Young Jeezy, Kanye West, 50 Cent, Rock Ross och Tyler, The Creator. Bäst är avslutande emo-bangern "Alone in Vegas".

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)



Me’shell Ndegeocello - Weather

Me’shell Ndegeocello passar inte riktigt in i musikvärlden. Hon är svart, kvinna, bisexuell, 43 år gammal, komponerar hellre basgångar än skriver ”jag älskar dig”-låtar och leder hellre ett band med traditionella musiker än samarbetar med hippa producenter. Hennes nionde album är hennes mest lågmälda och balladorienterade sedan 1999 års Bitter och har samtidigt en tyngd och ödslighet som påminner om modern countryrock. Här finns inte en enda låt som låter som en singel. Men det är musik som fortsätter att veckla ut sig efter många lyssningar. Och jag tror att om Prince älskar någon skiva från 2011 så är det denna.

BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)



Wale - Ambition

Det är svårt att inte hålla tummarna för Wale. Han är ju något så ovanligt som en ryggsäcksrappare som INTE är tråkig, sur och dansgolvsfientlig. Första albumet blev ingen succé så nu har han bytt skivbolag – från hipstern Mark Ronsons etikett Allido till Maybach Music som drivs av Miamis gangstarapkung Rick Ross. Följaktligen är beatsen mer direkta och poppiga och det duggar tätare mellan de smöriga RnB-refrängerna den här gången. Det fungerar sådär. Kanske är Wale för unik för att någon ska klara av att paketera honom på ett lämpligt sätt. Han är smart men han har också swag; han är känslig men inte vek, kaxig men inte aggressiv, positiv men inte munter. Hans rap låter utmärkt, men lättuggade Big Sean-produktioner passar honom lika illa som osvängiga indierapbeats. Så än har Wale inte hittat sin form. Bäst låter han i den tunga men samtidigt luftiga "Legendary" producerad av T.I.:s gamle kumpan DJ Toomp. Är Wale klok låter han Toomp producera hela nästa album.

BETYG: 3/6 (från Nöjesguiden)