Mitt filmfestivaldeltagande det här året har varit lite sådär. Jag har inte hunnit se så många filmer, och de flesta jag sett har inte varit fantastiska (här skulle jag vilja skriva en svensk översättning av "less than fantastic", men det uttrycket kanske inte finns här?). Men men, här kommer en rapport från denne lojale cineast.


I fredags såg jag den norska "Ligg med mig" som var med i den officiella tävlningen. Rätt gullig film om tonårstjejers sexualitet - det är frestande att göra paralleller till "Fucking Åmål" men de är ändå rätt olika som filmer. Till att börja med är manuset inte lika bra, dialogen inte lika skarp, och den handlar inte heller om homosexualitet och bisexualitet på något sätt. Sedan känns själva storyn mycket mer tillrättalagd, som en filmatisering av en ungdomsroman - vilket det faktiskt är. Inte världens bästa film, men det är alltid positivt med filmer som adresserar kvinnors sexualitet, kanske i synnerhet unga kvinnor. När pubertet och tonår skildras på film är det ju i 99 fall av 100 killar som är kåta och fåniga, tjejerna är antingen bara söta eller också nyfikna men på ett sansat och värdigt sätt. Så är icke fallet med huvudpersonen i "Ligg med mig" (en rak översättning av den norska titeln är "Gör mig kåt, för fan" vilket anger en annan framtoning, mer subjektivt/aktivt krävande), och det är uppfriskande.


I lördags gick jag och såg en Hong Kong-rulle som på engelska fått titeln "The Big Blue Lake". Den handlade om en ung kvinna som återvänder till sin hemstad efter att ha varit borta i ett antal år och arbetat som skådespelerska mot sin pappas vilja. Hennes mamma har fått alzheimers, upptäcker hon, och det är skildringen av relationen mellan mor och dotter som är det finaste med filmen. Frustrationen och sorgen över att känna sig mer vuxen än sin egen mamma, och samtidigt ömheten i att ta hand om den som tagit hand om en själv. Det var bra, men sen har filmen en massa annat övertydligt tjafs om minnen och insikten om att man inte alltid minns korrekt. En kärlekshistoria finns med, men det är lite hafsigt, manusförfattaren tar inte riktigt tag i den. Nåja. Ändå rätt bra film.


Och i måndags gick jag och såg den japanska "Into the white night". Ett kriminaldrama som var två och en halv timme långt... varför ville jag se den egentligen? Kanske för att titeln var fin (mvh ytlig) och för att jag är inne i en liten Japan-pepp-period just nu. Köpte till exempel det ultrajapanromantiska spelet "Okami" häromdagen. Filmen handlade om en pojke och en flicka och ett mord som aldrig blir riktigt utrett och hur en ärrad gammal snut inte kan släppa fallet, och så går tiden, från 1980 till 1998, och man får följa de här karaktärerna. Well. Spännande och bra gjort, och rätt bra musik faktiskt (kontrabas och lite försiktiga stråkar!), men... ja, jag är i grund och botten gravt ointresserad av mordhistorier och thrillers. Jag gillar "Inspector Morse", men det är väl det. Jag bryr mig inte riktigt om smarta snutar och gärningsmän med en spännande psykologisk bakgrund. Det är inte min kopp te (åh, nu blev jag sugen på japanskt riste bara för det), jag gillar komedi och romantik och människor och relationer som man kan relatera till. Och två och en halv timme liksom? Men men, filmen fick mig i alla fall att glömma bort yttervärlden ett tag, och det är ju en av de bästa sakerna med film.