André Wilms och Jean-Pierre Daroussin i "Mannen från Le Havre"

Åh! Så lycklig jag blev efter att ha sett Aki Kaurismäkis nya film "Le Havre" (eller "Mannen från Le Havre" som den av någon anledning heter på svenska, antagligen för att publiken ska tänka på "Mannen utan minne", som om Aki Kaurismäki var Goldie Hawn eller Mel Brooks) under filmfestivalens andra dag. En helt fantastisk film!

Aki Kaurismäki är ju filmnörd, plus har ett romantiskt förhållande till äldre tider (minns Nat King Cole-inledningen på... "Moln på drift" tror jag det var), så det är inte ett dugg förvånande att han åker till Frankrike och spelar in en film i Le Havre, staden som var fond i Marcel Carnés mästerverk "Dimmornas kaj" från 1938. Åh vad jag älskar Marcel Carné. En av skådespelerskorna han ofta arbetade med var Arletty (bland annat i "Paradisets barn" och "Nattens gäster") och som en hyllning till detta samarbete låter Kaurismäki sin ständiga stjärna Kati Outinen heta Arletty i sin nya film. Fint.

Att Kaurismäki "lokaliserar" sin film till där han får finansiering påminner givetvis om hur Woody Allen har arbetat det senaste decenniet. Men där Woody Allen går rakt in i en ljuvlig nostalgisk bubbla i "Midnight in Paris" har Kaurismäki alldeles för mycket patos i sitt hjärta, han bryr sig om de utsatta i samhället, han bryr sig om hur samhället ser ut idag. Och vad är en stad som Le Havre idag? Självklart inte samma sak som på Marcel Carnés tid. Nej, det är en hamnstad i ett av de mer välmående EU-länderna. Så Kaurismäki tänker på nordafrikanska båtflyktingar och den kalla synen på migration som präglar vår tid. För detta älskar jag honom.

Filmen handlar om skoputsaren Marcel (André Wilms) som är fattig men inte olycklig för han älskar sin fru Arletty (Outinen), deras relation är ytterst kärlekfsullt porträtterad, trots att de knappt säger någonting till varandra. När hon får en sjukdom och åker in på sjukhuset borde hans värld falla samman - och hade nog gjort det om han inte snubblat över något viktigare än sig själv, nämligen en liten afrikansk pojke som är på flykt från polisen efter att ha smitit från upptäckten av en skeppslast olagliga invandrare.

"Le Havre" handlar om godhet. Men budskapet är inte levererat med sentimentalitet som i Hollywood, och inte heller med deprimerande ultrarealism som i indiefilmer. Aki Kaurismäki gör ju inte realistiska filmer, utan snarare surrealistiska - allt är skruvat, fast inte på ett quirky sätt, det är bara en väldigt speciell värld, en väldigt speciell ton, en matris av färger och repliker och kamerabilder och bluesrock som gör att man känner sig som i Kaurismäkiland snarare än i den mindre naiva verkligheten. Samtidigt handlar denna film, som sagt, om samtiden. Är det inte det bästa som konst kan göra? Visa vår samtid, men genom ett konstnärligt filter, få det att upplevas annorlunda och starkare? I "Le Havre" får man kärlek, politik, humor och frankofili (herregud, bilderna på gryningsljuset i hamnet!). Och inte minst: fantastiska skådespelarinsatser och ett manus som är så perfekt dramaturgiskt uppbyggt att man nästan inte märker hur välgjort det är.

Även om Aki Kaurismäki inte kan sägas vara ett hett namn 2011 tror jag att han har gjort filmfestivalens bästa film i år.