Whit Stillmans första film Metropolitan (1990): älskar
Whit Stillmans andra film Barcelona (1994): ej sett men den verkar soft
Whit Stillmans tredje film The Last Days of Disco (1998): älskar
Whit Stillmans fjärde film Damsels in Distress (2011): SÅ FRUKTANSVÄRT KASS!
Jag älskar Stockholms filmfestival - as årliga traditioner go så gillar jag det mer än julafton. Det enda som är jobbigt är att man inte hinner se allt, eller ens en bråkdel, av det man vill se. Men igår, på årets festivals första dag, fanns en film högst upp på min lista: Whit Stillmans comeback efter 13 års sorglig frånvaro. Man hade ju hela tiden tänkt: när han väl kommer tillbaka så kommer det bli med ett MÄSTERVERK. Det är trist att han tar så lång tid på sig men om man har gjort Metropolitan och The Last Days of Disco (ok, inte Metropolitan-bra men ändå sjukt mysig) så är det inte konstigt om man blir EN EXCENTRISK PERFEKTIONIST. Det är som med Kendal Johansson, jag vet att nästa låt - om den någon gång kommer släppas - är värd att vänta på.
Det är den optimistiska sortens väntan. Men sanningen är ju att det inte finns några garantier för att den som en gång gjort storverk kan göra storverk igen. Tom Wolfe jobbade i över tio år med romanen som kom efter den underbara Fåfängans fyrverkeri - har ni någonsin stött på någon som älskar den (eller ens pallat läsa den?). Samma sak med Jakob Hellman - han spelar ju live lite då och då, och jag antar att han spelar någon ny låt lite då och då, har ni någonsin hört någon hylla en av hans nya låtar?
Jag borde ha insett detta när jag steg in i biosalongen igår, jag borde ha begrundat det så att jag inte blev så fruktansvärt besviken som jag blev. Damsels in distress var nämligen ingenting annat än ett totalt magplask, ett stort sorgligt fiasko. En larvig komedi som inte fick en att skratta i 99 fall av 100 försök. En virrig berättelse som pendlade mellan parodi och realismpretentioner - och lite musikalinslag inslängda for good measure, en pinsam blinkning till Woody Allens Alla säger I love you och något som inte alls passade in. Vem bryr sig, när manuset är så hopplöst (ofärdigt, skulle jag vilja kalla det), inte en enda rollfigur betedde sig som en människa, dialogen var påklistrad och egenkär (en sämre version av Aaron Sorkin-dialog) och skådespelarna antingen var dåliga eller inte fått tillräckligt bra regi från Stillman.
Värst av allt: det var en quirky film med quirky karaktärer. Whit Stillman stod ju över sånt. Hans filmer var inte Garden State-vidriga, de handlade om riktiga människor med riktiga relationer och riktiga känslor. Det var därför man brydde sig (även om dialogen och miljöerna gjorde sitt). Nu har han sjunkit ner i det träsk som beundrat honom utan att förstå honom. Och han har inte ens orkat göra ett bra försök inom genren. Slutet på filmen till exempel - jag ska inte avslöja det, men det var något av det slappaste och mest antiklimaktiska jag sett.
Apropå quirky indiefilmer så visas Miranda Julys andra film The Future på filmfestivalen. Jag såg den förra veckan på en förhandsvisning. GUD så dålig. Där kan vi verkligen snacka om orealistiska rollfigurer som beter sig på orealistiska sätt - en helt meningslös film, och fruktansvärt självgod och irriterande. Det enda positiva med den var att de hade med en fin version av Rodgers & Hart-örhänget "Where or when" på soundtracket (Peggy Lee med Benny Goodmans orkester, finns på Spotify!), men den användes på ett lökigt sätt i handlingen. Gaah. Usch. Se inte denna film. Och den är till och med med i själva tävlingen i år! Om den vinner så kommer jag... ja... flytta till ett annat land eller nåt. Det är sorgligt, för jag tyckte ändå att Miranda Julys första film, Me and you and everyone we know, var lite bättre än your average quirky indiefilm. Den hade något. Detta "något" är som bortblåst i Julys pinsamma andra film.
Damsels in Distress var inte lika dålig som The Future, men jag hade å andra sidan förväntat mig betydligt mer av Whit Stillman. 13 år alltså! Men kanske ska man lita mer på de som tuffar på och är produktiva än de som värker fram sina verk. Typ som Woody Allen (öh... iofs lite opålitlig) eller Jay-Z (fram till 2001 i alla fall) eller Miles Davis (sköt fram som en komet under sina mest kreativa decennier). Å andra sidan... tog inte Flaubert extremt lång tid på sig för att skriva Madame Bovary? Och Terence Malick är väl rätt bra (har inte sett hans filmer)? Osv osv.
Nej, det finns nog ingen generell regel. Jag vet bara att Whit Stillman gjorde mig besviken. Ah, det är väl likadant med konstnärlig skärpa som det är med kärlek. Den kan dö. Det finns inga garantier för någonting i denna brutala värld.