Jag åkte ner till Malmö i helgen för att hälsa på några vänner och för att se G-Side. Det var fint. Jag intervjuade G-Side innan också, och det var jättekul såklart. Jag har kommit på detta med intervjuer: jag tycker bara om att intervjua artister som jag verkligen, verkligen tycker om. Annars får det liksom vara. Jag är så dålig på att låtsas vara intresserad. När man snackar med folk som G-Side eller Håkan Hellström däremot, då är det ju en ren fest. Hur som helst, ni kommer kunna läsa intervjun i Nöjesguiden snart, I'll let you know.
Konserten var bra. Men lite konstig. Babel var långt ifrån fullt, musiken som uppvärmnings-DJ:n spelade var extremt New York-90-talsnostalgisk och hade inte ett skvatt att göra med den musik som G-Side gör, och det blev inte så mycket av ett dansgolv. När G-Side väl gick på scenen, vid halv två på natten, var det visserligen fantastiskt men det blev också lite udda eftersom ett hiphopfan med funktionsnedsättning, två personliga assistenter och en extremt avancerad elektrisk rullstol parkerade sig längst fram i mitten. Klart att han skulle vara där, han måste ha the time of his life - men det blev ändå så att stämningen hindrades från att bli riktigt röjig. En annan, viktigare, faktor för detta var att publiken bestod av ca sex personer som var hardcore G-Side-fans och en större skara människor som kanske aldrig hade hört dem. Det blev lite snett. Jag, Hugo, Petter med flera sjöng med i varje textrad och var helt bananas för varje låt som kom, men vi var lite som freaks, den stämning som fanns hos oss återspeglades inte i resten av lokalen. Så efter en timme (efter "Speed of sound" tror jag) sa rapparna på scenen "fuck it, we gonna party with y'all instead" och avslutade abrupt konserten för att gå ner på dansgolvet och hänga.
Om man jämför med konserten i Oslo förra året så var den här... hm, inte lika bra ändå. Alltså, på ett sätt var den bättre, för jag hade lyssnat så oerhört mycket mer på G-Side nu än förra gången det begav sig, hade en helt annan relation till låtarna. Men just därför var mina förväntningar också högre. Att de från "Huntsville international" bara spelade en låt ("Hood is mine", inte en av skivans topp fem direkt) var ganska snopet, och att de inte spelade något från första skivan - inte ens "Ice kissez", deras allra bästa låt - var också tungt. Men de hade nog hållit på längre om publiken hade varit annorlunda. I Oslo var det en helt annan mayhemstämning, förmodligen för att Southern Hospitality och alla deras kompisar hade flugit dit från London och var ready to rumble.
Men strunt samma - det var ändå extremt kul att höra låtar som "Came up", "Y U Mad", "Nat geo", "Pictures" och "Money in the sky II" live. Chris, norrmannen som sjunger på flera låtar på nya skivan, var också med på scen och det var kul. Han är blond, ett huvud längre än både ST och Clova, och ser inte direkt street ut och gör ett move när han sjunger något riktigt känsloladdat - han ställer sig i profil, böjer bak ryggen och sjunger rakt upp i luften, mikrofonen pekar som ett spjut rakt uppåt. Att se detta var ändå lite fab. Alabamasönerna kollade på varandra och bara "vad i helv...?" Hehe.
Ok så igår såg jag Sade här i Stockholm. På den vidriga lokalen Globen. Att det var just på Globen, och att biljetterna var oanständigt dyra, var skäl till att jag tvekade, jag beslutade för mig att gå på konserten först ett par timmar innan den började. Men jag var ju tvungen att gå - det var ju ändå Sade. Ännu en artist som, likt Q-Tip, hängt med i väldigt många år, en kärleksaffär som även den började i en skatefilm. "Smooth operator" var med i en sådan film, jag gillade den och upptäckte snart "The Sweetest Taboo" och föll som en fura. När "Lovers Rock" släpptes var det en stor händelse, och jag lyssnade nog inte på någon låt hösten 2000 så mycket som jag lyssnade på Sades "By your side".
Jag gillar också detta med Sade, att hennes utgivning är som en matematisk formel: en dubblering av antalet år mellan varje släpp. Mellan första och andra skivan ett år, mellan andra och tredje två år, mellan tredje och fjärde fyra år, och mellan fjärde och femte åtta år. Jag hade därför sett fram emot att det skulle komma en ny Sade-skiva 16 år efter "Lovers Rock", och blev nästan (det här låter sjukt, men det är sant!) lite besviken när "Soldier of love" kom efter bara tio år. Symmetrin var bruten. Haha. Om det är av denna anledning som "Soldier of love" är en inte helt perfekt skiva låter jag vara osagt. Den innehåller i alla fall en låt som är helt sinnessjukt bra: "In another time".
Konserten då? Well, det var ju Globen. Jättestort, jättemycket folk, totalt omysigt. Sade är en artist som man vill se i en intim liten klubb, man vill känna närhet, för låtarna är så hudnära, så otroligt intima. Inte alla, men de flesta och de bästa. Nu fick man se henne jättelångt bort på en jättestor scen, med de mest påkostade videoprojektioner jag någonsin sett (ofta, och det här var nog ingen slump, drunknade stjärnan på scenen i den film som projicerades på henne och gjorde henne halvt osynlig).
Förutom lokalen så hade jag ett stort problem med konserten, och det var att det lät så mycket triphop-grunge-rock om allting. Typ Massive Attacks sämsta stunder - hårda men osvängiga beats, meningslöst distade gitarrer och en vagt hotfull stämning som suggereras fram utan någon egentlig anledning. Jag vill inte ha en actionthriller, jag vill ha kärlekssånger. Exempelvis slaktades "No ordinary love" på det här sättet. Och "The Sweetest Taboo" - som hade kunnat bli hur bra som helst - sabbades av att de vackra pianoackorden inte hördes alls och gitarriffet, som helt och hållet bygger på samspelet med de bakomliggande harmonierna, lät hårt, vasst och disharmoniskt. Men det här var ändå bland konsertens bättre låtar. När Sade framförde trista mörka nya låtar som "Bring me home" och "Soldier of love" i hiphoprockig mundering började man undra om det var en så bra idé att gå dit ändå.
Fast det var det ju, för så här är det: Sade är en fantastisk artist. En underbar sångerska, en subtilt charmig scenpersonlighet, en extremt vacker och cool 50-åring som har så mycket värdighet och pondus och elegans att man baxnar. Minsta leende, minsta lilla dansmove, och i princip varje ton hon sjunger - man smälter. Extra mycket smälte jag när hon satte sig på en stol och sjöng "In another time" - en besvärjelse lika vacker som Kristina Lugns "Du ska få ett panoramafönster" - och när sista låten kom, givetvis "By your side".
Jag satt där och försökte tatuera in varenda sekund i mitt minne. Jag vill ha kvar det minnet inom mig, kunna plocka fram det när jag behöver det. Om femtio år eller så, när jag är gammal och skruttig och Sade är död sedan länge, då vill jag kunna se det framför mig och höra det i mina öron - hur den underbara kvinnan sjunger "when you're cold, I'll be there, hold you tight to me / when you're alone, I'll be there by your side, baby". Det var som att närvara när ett helgon steg ner på jorden. Det närmaste en förtappad ateistsjäl som denna kommer ett helgon, i alla fall.
När bandet gick av scenen tänkte jag "vad coolt det skulle vara om det inte blev något extranummer, vilken stolthet, vilken integritet!" - men givetvis kom det ett extranummer. Inte "Love is stronger than pride" eller "Hang on to your love", utan "Cherish the day". Extremt coolt i och för sig, och det var en stilig final, men när musiken tonades ut blev det uppenbart varför det var så fel att se en sådan här artist på Globen. "Cherish the day" är en låt man ska höra mellan lakanen i ett hotellrum i Granada med medelhavet brusande utanför den öppna balkongdörren. Man ska inte höra den på en smutsig hockeyarena där Robbie Williams och Green Day springer omkring och flamsar. Låten var som ett antiklimax trots att den var så bra - den satte fingret på allt som var fel med kvällen. Men jag tror att så gott som alla i lokalen var nöjda ändå. De hade ju fått mysdigga till "Smooth operator" (komplett med buskisfilm med gangstertema) och klappa händerna i takt till en fläskfunkig version av "Nothing can come between us". Det var nog bara jag som surade lite. Fast jag slutade sura så fort jag hörde låten som spelades när ljuset tändes: Harry Nilssons "Everybody's talkin'". Extremt otippat och extremt fett!
http://maps.google.se/maps?f=q&source=s_q&hl=sv&geocode=&q=Granada,+Spanien&aq=0&sll=61.606396,21.225586&sspn=21.893088,57.65625&ie=UTF8&hq=&hnear=Granada,+Andalusien,+Spanien&t=h&z=12