cecilia bartoli

Publicerat i: recension


Ännu ett blogginlägg?! Det tredje idag? That's right, Annika Flynner moves in mysterious ways. Denna monumentala misslyckande med att portionera ut blogginlägg med jämna mellanrum speglar mitt förhållande med blommor i min lägenhet (kort sammanfattning av denna relation: jag skaffar dem, jag vattnar dem "typ", de dör). Men jag vill få ut detta ur mig så snabbt som möjligt, snart är det för sent. Ni vet hur det är med drömmar, att man minns dem klart de första sekunderna efter att man vaknat, sedan börjar ens praktiska hjärna förstöra alla spår av dem för att ge plats åt annan tankeverksamhet? Så tycker jag att det är med blogginlägg. Eller att skriva låtar, för den delen (det mest upplysnade Morrissey har sagt om The Smiths är att skrivandet av gruppens låtar nästan var som att skriva dagbok - kanske därför som de texterna blev fräscha och bra?). Jag var på en Cecilia Bartoli-konsert igår, och jag vet att redan nu, efter en dag, skriver jag ett sämre blogginlägg om det än om jag hade skrivit det direkt igår kväll. Om jag väntar ytterligare en dag kommer det bli ännu sämre, så jag måste helt enkelt skriva nu.

Det var en riktig George Costanza-episod som föregick gårdagens konsert. Jag hade inte tänkt gå, hade ingen biljett, hade ingen tanke på att köpa någon eftersom de var så dyra (mellan 675 och 1450 kr). Så trillade ett mail in på eftermiddagen, en kompis berättade att en kille på hans jobb hade en biljett över som han ville bli av med i fall någon ville ha den. Min kompis är inte så road av opera men visste att jag var det. Jag blev eld och lågor och svarade direkt, och efter diverse förvecklingar och dramatiska vändnignar - som var en fars i sig - hade jag biljetten i mina lyckliga händer och kände mig som Kalle i Kalle och chokladfabriken när han får sin gyllene biljett. Men sen upplyste min mailande kompis mig om att operasamariten inte hade tänkt ge bort biljetten gratis och ville ha åtminstone några hundralappar för detta. Det hade han inte sagt ett ord om vare sig när vi pratade i telefon eller när vi sågs - han tog det väl för givet att jag, en vuxen person med jobb och inkomst, inte skulle roffa åt mig dyrgripen utan motprestation. Jag blev riktigt George Costanza-sur av denna kalldusch. Men det var för sent att lämna tillbaka biljetten - det hade varit högst märkligt, jag hade tagit emot den personligen och uttryckt min innerliga glädje över att jag fått den - så det var bara att gilla läget och plocka fram plånboken. Ja, det gick ju inte att smita undan, för killen som jag "fick" biljetten av hade platsen bredvid min. "Men det är väl skit samma" tyckte min kompis, "du får se din älskade Cecilia Bartoli". "Jag har aldrig hört Cecilia Bartoli" svarade jag, "vet bara att hon ska vara asbra och att det kostar skjortan att se henne". Jag kunde se framför mig hur min kompis tog sig för pannan på andra sidan internet.

Haha, men detta pseudoproblem glömdes snabbt bort när jag kom till Konserhuset och avnjöt konserten. Oh my, det var hur bra som helst. Cecilia Bartoli gjorde entré i en ball outfit - svarta tights, ridstövlar, vit kråsskjorta, det långa svarta håret i en enkel hästsvans, stor slängkappa och en svart 1700-talshatt (jag är nästan säker på att det var en trekantshatt) som hon slängde av sig lika kvickt som elegant. Hon såg ut som ett sändebud vid Ludvig XIV:s hov, som hade ridit hela natten och hoppat av hästen för en sekund sedan, med det viktiga brevet i högsta hugg. Alternativt såg hon ut som en härlig karaktär från Hornblower. Sedan började hon sjunga och det var helt fantastiskt.

Cecilia Bartoli är vilken operasångerska som helst utan har specialiserat sig på mer eller mindre obskyra arior från barocken och gjort en enorm musikforskningsinsats genom att leta upp, spela in och framföra verk från tonsättare som fallit i total glömska men som är hur bra som helst. Men det är detta som hon är näst mest känd för. Det som hon är mest känd för är den otroliga rösten, med koloraturer som känns helt övermänskliga. Jag förstår inte hur hon andas i de långa porlande melismerna - det är sång som påminner om John Coltranes saxofon eller Busta Rhymes rap i "Look at me now". Men det är inte bara imponerande rent cirkusartistmässigt, utan det är extatiskt förhöjande för musiken. Och vilken musik! Vilka sånger! Det fanns en (1) känd aria bland alla på kvällens program, Händels "Lascia chi'o pianga", resten var för mig totalt okänt men hur bra som helst.

Det fina med barock opera är att det har så lite som det bara går av senare operaklassikers sötsliskighet och bombastiska gester. Orkestern är aldrig särskilt stor (på Konserthuset var den tillräckligt liten för att kunna ledas av förstaviolinisten, ingen dirigent alltså), det finns en kärvhet och en melankoli i de sorgtyngda ariorna, kanterna har liksom inte rundats av som hos Mozart och framåt, det är mer svartvitt, råare. Och de snabbare sångerna spritter av liv, det finns inget som tynger dem, inga fläskiga arrangemang, de snurrar snabbt och flaxar rakt upp i himlen.

Och apropå fåglar var det väldigt fint när musiken började igen efter pausen: när alla musiker och Cecilia Bartoli stod på scenen och alla i publiken trodde att de skulle börja på nästa aria hördes plötsligt ljud från högtalarna. Bartoli och de två flöjtister som flankerade henne tittade sig omkring, spelat förvånade. Det var fågelkvitter som hördes. Högt och länge. Flöjtisterna började spela små fraser som härmade fåglarnas läten. Sen kom hela orkestern in och Cecilia Bartoli började sjunga, jag tror det var "Usignolo sventurato" av Porpora, det lät underbart.

Bartoli var på strålande humör hela kvällen och showade generöst, och glömde inte heller bort att då och då vända sig mot oss stackare på körläktaren så att även vi fick lite face time. Alla i publiken var hänförda av hennes röst. Men en grej irriterade mig, och det var att vissa i publiken verkade tro att hennes vokala akrobatik var menat som skämt. Ett par gånger när hon höll ut höga toner omänskligt länge började folk skratta! Inte ropa bravo, inte svimma, inte slänga upp en ros på scenen - nej, skratta! Jag säger som Beethoven: "Boskap! Åsnor!" (han muttrade, enligt legenden, detta efter att publiken inte varit så förtjusta i den fuga som avslutade premiärframförandet av stråkkvartett nr 13). Visst, opera är speciellt, det innehåller både det performativa/showiga elementet och det komponerade/"djupa" elementet, så man får kanske ha lite överseende. Men jag fick ändå känslan av att personen som skrattade inte begrep ett dugg av musikens skönhet.

Några av de arior som Cecilia Bartoli sjöng igår finns på albumet "Sacrificum" som finns på Spotify, tyvärr inte den bedövande vackra och sorgliga "Chi non sente al mio dolore" av Broschi (vem nu det är), men ändå. Check it out, även om det inte låter lika bra på skiva som live (förlåt om det lät drygt...).

Nu ska jag gå och lägga mig och be en stilla bön att min inre George Costanza hålls i schack ett tag.
#1 - - D:

Hmmm. Du kastrerade din hater genom att påpeka att hans recensionsgrepp var gjort redan 1998 och sedan använder du greppet att jämföra en operasångare med Coltrane eller Busta Rhymes för att få även den av klassisk muisk ointresserade att vakna. Om nu recensionsgrepp har ett bäst-före-datum så ligger nog även ditt rätt illa till. Dock tycker jag att ni båda kan få komma undan då det är viktigare att det ni skriver säger något om musiken än vem som är först.

#2 - - Henrik:

En sådan raffig dam.

#3 - - Nicholas:

Alltid kul att använda ordet "kastrera" i operasammanhang! Ärligt talat hade jag ingen agenda när jag skrev detta, det var mina egna spontana tankar när jag hörde Bartoli sjunga, jag tänkte på John Coltrane och Busta Rhymes. Det ligger närmare mig pga ej så bevandrad i opera.

#4 - - Max:

hade dina tankar vandrat till live-versionen från newport '63 hade jag kanske gett henne en chans