Hej kära dagbok. Var inte orolig för mig, jag kan meddela att jag mådde lite bättre i lördags och masade mig ut på kvällen för att träffa levande varelser och gå på bio. Jag såg Blue Valentine som jag velat se länge. Jag minns trailern för den som verkligen fick mig att inte vilja se filmen, den var så himla lökig, verkade vara världens plattaste och mest sentimentala film. Men sen har filmen fått så bra kritik av pålitligt folk som den här Caroline Ringskog Ferrada-Noli till exempel, så då blev jag sugen ändå. Nya amerikanska kärleksfilmer som inte är fruktansvärt kassa växer inte på träd, ni vet.

Och wow. Den var svinbra. Den var bra för att den inte var feg och förljugen, den var inte tillrättalagd och sentimental, den manövrerade skickligt undan alla frestande fällor, alla bedjande möjligheter i manuset, alla chanser att göra en mysig scen och knyta ihop säcken till tonerna av Death Cab For Cutie. Nej, den valde den svåra vägen. Att visa detta tabuämne: kärlek som dör. Som har dött. Och det blev gripande eftersom det var en sådan kontrast med tillbakablickarna, som skildrade en tid många år tillbaka, då kärleken var ny och äkta och levande. Båda dessa parallella världar skildrades nyanserat och trovärdigt. Och framförallt: Michelle Williams spelade så himla bra. Gud. Hon var otrolig. Hennes sätt att skratta till nervöst när de satt i bilen efter att ha köpt sprit, hennes sätt att inte möta sin killes blick när de står i duschen samtidigt, hennes sätt att hålla ena handen på höften när de dansar till "deras låt" och liksom inte ta steget fullt ut och bejaka det potentiellt mysiga ögonblicket... allt det där var guld.

Hollywood har ju i alla tider sålt denna myt: att kärlek, om den är Äkta, är evig. Att det inte finns något som att älska någon och vara lycklig med den personen och sen sluta älska den personen (pga en MILJARD faktorer) - men det händer ju i verkligheten hela tiden. Det är deppigt men det händer. Det finns en vanishing point, det finns en punkt som kan passeras efter vilken inga familjeterapeuter eller kyssar i regnet eller "I was blind, but now I see"-monologer kan rädda ett förhållande. Att våga skildra detta på film är, jag vet inte om jag ska använda ordet modigt, men i alla fall extremt uppfriskande. Så här är det ju med konst: det är inte så mycket vad som skildras som hur levande/starkt det skildras som avgör om det blir ett konstverk som skakar om oss eller som lämnar oss oberörda. Ok det är inte hela sanningen om hur konst fungerar, men en del av konstvärlden, skulle jag vilja påstå. Och Blue Valentine var lika full av liv som Joni Mitchells A Case of You eller Catullus dikter. Inget sentimentalt damm som skymmer sikten. En isbit rakt på din nakna hud.

Måste bara säga några ord om killen, den manlige huvudpersonen. Jag hatade honom. Jag förstår om inte alla gör det, och han var väl fin på sätt och vis, men för mig var han sinnebilden för en självgod Skön Kille. Min vän Benjamin skrev en krönika på Rodeo idag om "mannen i kris", om att det börjar poppa upp böcker som "Den onödige mannen" och "Dingo Dingo", debattartiklar där Bob Hansson kräver att få cred för att vara en härlig kille, och sen finns det ju den här tv-serien "Våra vänners liv" om härliga mogna män som gör allt rätt men ändå inte är helt nöjda. Jag tycker att det är en helt SJUK trend, men intressant och väl värd att skriva om. The nerve att som vit rik fri heterosexuell medelklassman tycka synd om sig själv för att ingen vill kasta rosenblad framför hans fötter när han faktiskt utför storverk som att inte våldta, inte ta ut 0 veckors pappaledighet, eller inte byta kanal när det är en bög på tv. Ljudet av applåder som inte kommer är som knivhugg i detta stackars manshjärta - hur mycket ska han behöva ta?

Ok, ska inte raljera vidare om detta, men Dean, killen i Blue Valentine är lite av en amerikansk motsvarighet till en sån här man. I en nyckelscen säger han "All I want to do is to be a good husband and a good father to our daughter", det är det han vill göra i livet, han blir extremt sur och provocerad när hans fru frågar om han inte vill göra något med sitt liv. Han tycker att han får för lite cred. Och det är den positionen, den självgodheten, som får Cynthia att sluta älska honom. Han fattar inte vad han gör för fel, han tycker att han gör allt rätt. "Do you want me to hit you? Well, I'm not gonna do it. I'm not gonna do it!" ropar han aggressivt och självömkande på samma gång. Det är en fascinerande studie i en patetisk människa. Och det är sorgligt, för han fattar verkligen inte, för honom är det ett olöst mysterium hur allt kan gå åt helvete, hur hans fantastiska kärlek inte är lösningen på alla problem. Det är sorgligt men trovärdigt. Åh, superbra film verkligen.