Nicholas: Åh, varför låter inte alla nya jazzskivor såhär? Och såhär bra? Intelligent men känsligt, löst men inte kaotiskt, vackert men inte sentimentalt. Ett knippe ballader komponerade av den underbara finländskan Iro Haarla som spelar både piano och harpa och blandar instrumenten i drömlika harmonier. Omkring sig har hon trumpet, saxofon, bas och trummor i nyanserade, böljande arrangemang. Vespers kan vara årets jazzalbum.
BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)
"Nä nä nä nä"... Iro Haarla leder sitt band, bestående av fyra duktiga dudes som försöker spela hennes kompositioner så vackert som möjligt.
Annika Flynner: Jag är ingen auktoritet när det gäller jazz och absolut inte när det gäller helt ny jazz. Men ni vet hur det är, ibland upptäcker man något som bryter igenom bruset, något som låter friskt och nyvaket och vackert. Jag gillade Portico Quartet, jag gillade Fire! ännu mer, men jag gillar verkligen verkligen Iro Haarla. Vilken härlig kvinna. Alltså, om någon musikgenre är mansdominerad så är det ju jazzen - alla coola jazzgudar vars 1940-, 1950- och 1960-tal man inte nog kan romantisera (trots att den till stor del bestod av rasism, drogberoende och elände) var ju män. Billie Holiday var en fantastisk sångerska, Ella Fitzgerald var en fantastisk ambassadör för the great American songbook, men var fanns de kvinnliga saxofonisterna, pianopsykopaterna och basmarodörerna? Ingenstans, för de var uteslutna. Jazz är, i än högre grad än rock och hiphop, grabbig musik. Kanske för att genrens "gyllene era" ägde rum tidigare under 1900-talet än för andra populärmusikstilar (för jazz är ju OCKSÅ pop, mycket mer pop och modernism och amerikansk kommersialism än den "fina" konstmusik vars fans förfasades när jazzen anlände) - och ju längre bakåt i tiden man går, desto mer slående är bristen på jämställdhet i samhället. 1900-talets jazz är ju betydligt bättre ur jämställdhetssynpunkt än exempelvis 1700-talets orkestermusik. Som i sin tur... osv osv.
Men Iro Haarla! Förlåt, jag ska inte reducera henne till en feministisk symbol, hon är grym i sig. Det som fick mig att falla för henne var att hon spelade både piano och harpa. Jag älskar harpa. Det är ett instrument som har oförtjänt låg status, stort och tungt och dyrt och extremt präktigt och o-punkigt. Joanna Newsom spelar harpa men jag har svårt att tänka mig att hon blev poppis i skolan på grund av detta (såvida hon inte gick på ett konstigt musikgymnaisum där alla har HELT fuckade referensramar). Och det finns inte många tonsättare som har specialiserat sig på harpmusik - harpan finns där i bakgrunden och ger på sin höjd fin touch i kammarmusik (som i Liszts "Vid Richard Wagners grav" som komponerades för stråkkvartett plus harpa) eller hörs långt i bakgrunden i orkestermusik (som i ca all orkestermusik från 1800-talet). Det finns en jättebra tonsättare som heter Parish-Alvars och var verksam under 1800-talet. Men men, det är en annan historia. Det finns fler som förknippar harpan med Harpo Marx humoristiska nummer eller som en ljudeffekt i dåligt gjorda tv-serier än med evig skönhet och mystiska harmonier, och det är a crying shame.
Iro Haarla spelar alltså harpa och piano. Hon angriper harpan ur pianistens perspektiv: som en nyckel till en värld av klanger och harmonier och vackert vävda ostinaton. Hon komponerar karga men distinkta ballader som strippas på alla plagg och försiktigt kläs i nya av Iro Haarlas band - en trumpetist, en saxofonist, en basist och en trumslagare. Alla är killar. Alla lyssnar på Iros noggranna instruktioner och gör sitt bästa för att ta till sig låten, ta sig in i dess kärna, och använda all sin musikaliska intelligens för att tolka den och spela den. Det tysta samspelet, denna blygsamma strävan efter telepati. Drömmen om den hopplösa paradoxen: att något perfekt kan skapas i stunden, en konstnärlig homerun med fem händer på samma baseballträ. Åh, jag älskar jazz. Och fastän dessa fem musiker förmodligen inte tänker "GENUS" hela tiden när de spelar så tycker jag att det finns något vackert i att Iro Haarla Quintet är en grupp män som leds av en kvinna, tillika låtarnas kompositör (kort sammanfattning av jazzhistorien: att inför en skivinspelning välja låtar som är komponerade nyligen och/eller av en själv är ingen självklarhet). Och att de absolut inte gör någon grej av det. Det känns - modernt.
Inom jazz finns det ändå en del riktigt högt ansedda harpister och två av de allra främsta är just kvinnor, Alice Coltrane och Dorothy Ashby, men i övrigt har du naturligtvis rätt i att det är alldeles för tunt med kvinnor inom jazzen som är instrumentalister, kompositörer och bandledare. Carla Bley är annars en av mina favoriter bland kvinnliga jazzartister av det gamla gardet om du inte lyssnat på henne.