Natalie Portman mår sådär

Åh GUD! Känner mig helt upprymd, helt spattig. Var nyss på bio och såg Darren Aronofskys "Black Swan". Det var ganska tomt i salongen, det känns som att alla har sett den (många på twitter såg den långt innan Sverigepremiären) så ursäkta om jag är sist på bollen här, men shit vilken bra film. Visst, läskig och mörk. Men så fet som konstverk att man blir lycklig i hela kroppen ändå. När man stapplat ut ur biosalongen och bokstavligen pustat ut, vill säga.

Det är kul med en film som folk antingen älskar eller hatar. Lite grovt tycker jag mig se denna tendens: alla "vanliga" biobesökare/filmdiggare tycker att det är en jättebra film, spännande och intensiv. Ett ganska stort gäng cineaster, konstkännare och hipsters: tycker att det är ganska problematisk film, eftersom den visar stereotypa bilder av kvinnor och män, och av balettvärlden, och att storyn är klyschig och förutsägbar.

Låt mig säga såhär: ja, det är förutsägbart, fullt av klichéer och symboler - för det är en saga. Som min syster skrev i sin recension - huvudkaraktären äger mycket av den mytologiska karaktärens ensidighet. Men som jag ser det har inte Arronofsky bara velat berätta en saga (som vissa regissörer vill göra då och då, typ "Moulin Rouge" som jag för övrigt ogillar), han har velat presentera en tolkning av Tjajkovskijs balett "Svansjön". Han har tagit storyn därifrån och fört över den till modern tid, till New York - och, mest som en snygg detalj egentligen, förlagt handlingen till ett balettkompani som ska uppföra just "Svansjön". Det är sagan som berättas i den klassiska baletten som återberättas i Aronofskys samtida berättelse.

För vad handlar "Svansjön" om? Det är ett libretto vars ursprung är omtvistat, hur mycket det kan sägas bygga på ryska folksagor osv, men det spelar egentligen ingen roll, det man behöver veta är att det handlar om prinsessan Odette som förvandlas till en svan av den onde trollkarlen von Rothbart. Det enda sättet för henne att bli människa igen är genom att träffa en ung man som förälskar sig i henne och förblir henne trogen. Odette träffar prinsen Siegfried och han blir kär i henne, allt verkar vara frid och fröjd, men von Rothbart saboterar allt genom att skicka sin dotter Odile (som alltid spelas/dansas av samma ballerina som gör Odette) på honom. Odile är identiskt lik Odette och Siegfried blir förförd och kär (han tror väl att det är samma kärlek, samma person) och gifter sig med Odile - och först efter detta blir han varse att han brutit sitt löfte mot Odette. Det är alltså kört för henne, för kärleken var ju tvungen att vara evig/trogen för att svanförtrollningen skulle brytas. Hon tar sitt liv genom att kasta sig i sjön, Siegfried gör samma sak (lite Romeo och Julia här) och i döden blir de befriade, lyckliga och segrande (lite Tristan och Isolde här).

Darren Arnofskys tolkning av denna saga tycks vara: den handlar om sexualitet och coming-of-age. Värt att notera är att själva sjön, svansjön alltså, skapades genom att Odettes mor föll en tår som magiskt blev till en hel sjö. Odette förvandlades från en söt prinsessa till ett djur, en svan, av en ond man. Här kan man ursklja sexualitet och skuld: ung kvinna förförs av ett gammalt creep, blir av med oskulden, mamman guilt-trippar henne, en gräns har passerats, hon är för evigt förvandlad. I "Black Swan" är Natalie Portman ballerinan Nina, som lever med sin hårt kontrollerande mamma som försöker skydda henne från allt som inte har med balett och framgång att göra, och konflikten mellan sexualitet och skam blir tydlig i en scen där Nina vaknar på morgonen, onanerar i sängen och sedan får syn på sin mamma som sitter i en fåtölj i rummet och sover (eller låtsas hon sova?) - hon har vaknat över sin dotter hela natten - varpå Nina av förklarliga skäl blir chockad och slutar.

"Black Swan" har liksom "Svansjön" ett gammalt creep - koreografen Thomas, fint spelad av Vincent Cassel - och en parallell till Odette/Odile-dikotomin i att den präktiga Nina har en konkurrent på baletten, den sexiga och avslappnade Lily. Någon prins finns dock inte - Aronofsky tycks vara ointresserad av att berätta en kärlekshistoria, han fokuserar på Ninas/Odettes psykologiska utveckling. Han tycks se Odette och Odile som samma person - i filmen (liksom i de flesta uppsättningar, antar jag) omnämns karaktärerna som "den vita svanen" och "den svarta svanen" - good girl/bad girl, liksom, knappast revolutionerande i sig. Men det som är intressant är att han gör publiken osäker på om Nina och Lily är två olika personer, eller om Lily bara är en annan sida av Nina. Det tycks vara så att Lily faktiskt existerar, men att hon också är ett väsen som Nina projicerar fram, hon tillskrivs en massa egenskaper som hon kanske inte har, blir en symbol för allt det som Nina inte vågar vara. Det blir ett intressant drama när dessa bilder av Lily krockar - hon själv är en normal tjej som vill vara Ninas kompis och som kanske är lite (men inte överdrivet) avundsjuk på att Nina och inte hon själv fick huvudrollen i baletten. Nina kan inte hålla isär verklighetens Lily från den bild hon projicerar fram. Ju längre filmen fortgår, desto tätare kommer Ninas illusioner. She's losing it. När hon ser Lily och Thomas ha sex är det som scenen i "Svansjön" där prinsen förförs av Odile - men detta är bara inbillning.

Genom att fokusera så mycket på inbillning och psykos tycks Darren Aronofsky vilja säga: gamla "Svansjön" handlade också om illusioner och jagsplittring. Odette har blivit en svan (= har blivit av med oskulden) och försöker göra the right thing för att bli en människa igen (=bli en liten flicka igen), men det går inte, det finns en mörk dubbelgångare som förför hennes enda chans till lycka (= Odile, den mörka och sexuella sidan av Odette) och den enda vägen är framåt, personen som ville bli en människa (=oskuldsfull flicka) måste dö, den andra sidan måste leva. Det är ingen tragedi, tycks Aronofsky vilja säga oss - det är bara en berättelse om att bli vuxen. Den lilla flickan drunknar i sjön som består av hennes mors tårar. Hon finns inte längre, du kan behålla hennes minne, kära mamma. Nu finns istället en kvinna med stark vilja och sexualitet, hon tänker leva, hon tänker finnas. I filmen sker Ninas sexuella uppvaknande (hon är inte oskuld rent tekniskt när filmen börjar, men typ - livrädd för män och sex och passion och kärlek) parallellt med hennes distansering från modern. Och i slutet finns några väldigt intressanta scener som behandlar död och dödande - vill man så kan man se det som "den nya/vuxna Ninas" slutliga avsked från "den gamla/flickiga Nina", men man kan också se slutet (och nu menar jag de sista 30 sekunderna av filmen) som en verklig, icke-symbolisk händelse, en snygg slutpunkt för den dramaturgiska linjen, något som gör "Black Swan" till en egen berättelse (kanske en berättelse om besatthet och framgångshets) och inte bara en tolkning av "Svansjön" och en fundering över sexualitet.


Leonardo di Caprio i Baz Luhrmans Romeo & Juliet (1996)

Bara detta - manuset - gör filmen oerhört lyckad. Men det blir ännu bättre av den osäkerthet som skapas - som publik får man olika tolkningsalternativ. Man kan se det som att Nina har det tufft eftersom hennes mamma är dum i huvudet, hennes koreograf trakasserar henne sexuellt och hennes kollega är en manipulativ bitch som gör vad som helst för att stjäla hennes roll. Men man kan också - det gör jag - se det som att allt det här är paranoida illusioner som den instabila Nina skapar omedvetet, att hon övertolkar allt, att människorna omkring henne kanske inte är så hemska, även om de kanske inte är några änglar. Åh, nyanser, marginaler för tolkning, jag älskar det! Lägg därtill suveräna skådespelarinsatser, bra foto, klippning och ljudläggning - det här är en mästerlig film.


Älskade älskade Orfeu Negro (1959)

"Black Swan" är inte första gången ett känt verk tolkas genom en modern film. Man kan jämföra med Baz Luhrmans "Romeo & Juliet", som visserligen är en rakt av-version av Shakespeares pjäs, men som ändå är en tolkning: känslan av att kommunicera att "det var det här som William Shakespeare ville säga, det är det här det handlar om!" lyser igenom hela filmen. En friare och mer intressant tolkning är Marcel Camus "Orfeu Negro" från 1959, som skildrar den grekiska myten om Orfeus och Eurydike genom ett triangeldrama i de fattiga delarna av Rio de Janeiro. Åh, jag älskar den filmen. Här är döden en verklig person - en brottsling och en psykopat, och sådana går kanske lösa i ghettots misär, tycks Camus vilja säga oss. Ok, det är inte allt han vill säga oss, men det är en grej.


Clark Kent slåss mot sitt alter ego Stålmannen i Superman 3 (1983)

Sen måste jag säga att jag gillar filmer där huvudpersoner slåss mot sig själva. Det är lite övertydligt, men ändå intressant och härligt. Man gillar ju gestaltningar av saker som bara sker i ens inre. Visst, man kan dilla lite om Ingmar Bergmans "Persona" och jagupplösningen där, men jag tycker inte riktigt att det är relevant, för "Black Swan" handlar om en kvinnas identitetskris (Ninas), inte om två personer som i "Persona". Däremot kommer jag att tänka på scenen i slutet av "Superman 3" när den onde Stålmannen krisar, släpper ut den goda sidan av sig själv - Clark Kent - som i en symbolisk strid på ett skrotlager lyckas spöa upp och faktiskt döda den onda Stålmannen - för att sedan bli en ny stålman.


Hjälten Link möter sin onda dubbelgångare Dark Link i The Legend of Zelda: Ocarina of Time (1998)

Jag kommer också att tänka på denna scen från det klassiska spelet "Ocarina of Time" där huvudpersonen, hjälten Link, går in i ett stort rum täckt av vatten och där väggarna är osynliga. Det är som han stiger ut i evigheten eller något märkligt psykiskt limbo. Och plötsligt kommer någon springandes emot honom - det är en kopia av honom själv, fast mörk och ond, med svärdet i högsta hugg. Link måste besegra denne dubbelgångare för att komma vidare. Mm, Freud hade älskat det.

Jag tror Freud hade gillat "Black Swan" också. Han gillade att diksutera konst, och konst som diskuterade konst. Det är just vad Darren Aronofsky gör, och det fina är alltså att filmen dels är en vacker konstanalys (ungefär som "I'm not there" är en analys av det konstverk som är Bob Dylans karriär), dels är ett konstverk i sig, en rafflande spännande och engagerande film. Hatten av - det här är en modern klassiker. Helt absurt att Oscarsstatyetten för bästa regi inte gick till Aronofsky. Tom Hooper som gjorde den mysiga "The King's Speech" kanske gjorde årets film (årets bredaste och mest lättomtyckta film i alla fall), men det innebär inte att han var årets regissör.

- - -

PS

Hehe, förlåt om det blir lite långt här, men jag kom att tänka på en sak precis när jag gick och lade mig i natt. Nämligen att videon till Britney Spears "Hold it against me" också har en sån här slåss-mot-sin-dubbelgångare-scen. Kolla 2:47 in i det här klippet.



När jag såg videon för första gången, så sent som häromdagen (jag vet, sist på bollen igen), tyckte jag att den där scenen var lite larvig. Och det är den ju, mest för att det ska vara en sexig catfight. Jag kom att tänka på Kakan & Julias parodi på catfights i den där videon de gjorde i höstas, där de arrangerar en boxningsmatch mellan två katter, som om de var kamphundar. Fast Jonas Åkerlunds video är gjord utan ironi och distans, däremot med en rätt uppenbar blinkning till "snygga brudar slåss snyggt"-scenerna från Quentin Tarantinos "Kill Bill" (apropå att vara sist på bollen - Jonas Åkerlund verkar ha upptäckt Tarantino typ 2010). Det blir fnissigt, ja rentav lite pinsamt.

Men - när jag tänker på "Black Swan" och Ninas slagsmål med sig själv i slutet så framstår "Hold it against me"-videon som mer sympatisk. Den handlar ju om uppbrott, om att kyssa det förflutna farväl (eller snarare sparka ut det), och även om det är övertydligt när Britney, i en annan scen i videon, sprejar ner tv-skärmar som visar hennes gamla videos med färg så är det rätt gött på något sätt. Att det sedan är Britney Spears bästa låt sedan "Gimme more" gör ju knappast saken sämre. Fast, ärligt talat, något dramatiskt uppbrott från det förflutna är det faktiskt inte fråga om, snarare en tillbakagång till ett klassiskt sound; det är till och med Max Martin som ligger bakom låten. Åkerlunds video bygger alltså på en lögn. Men efter identitetskrisknarket "Black Swan" kan jag inte låta bli att mysa lite åt denna lögn.