Det här hade varit årets häftigaste skiva – om året hade varit 1985. De tre rapveteranerna i Beastie Boys – alla runt 45 år gamla – har det senaste decenniet vänt sig mot musiken de hörde i sin ungdom, när hiphopen var naiv och gick att dansa breakdance till. Det är samma desperata nostalgi som drev Eric Clapton och Van Morrison till att börja spela blues och låtsas som de aldrig kunnat skriva låtar. När 1990-talet var över ville Beastie Boys, som varit delaktiga i att definiera erans estetik, begrava decenniet. Men istället för att omfamna medelåldern med värdighet sticker de huvudet i sanden och drömmer sig bort till något som inte är angeläget för någon annan än de själva. Texterna är oinspirerat nonsens, beatsen är tungfotade och tröga; ingenstans finns här den finess och nyfikenhet som fick dem att sampla obskyr flöjtjazz och ryska tonsättare. De försöker inte ens. De vill istället vara hiphopens Benjamin Button, men ingen rår på tidens lagar – kroppens åldrande och konstens utveckling.
BETYG: 0/6 (från Nöjesguiden) 
Så kul är väl kommentarerna inte ändå. De var väl ungefär lika substanslösa som de flesta kommentarerna på nätet men de tycker fortfarande att Beastie Boys är relevanta och du gör det inte. Jag är nog benägen att hålla med dig i din sågning men det här ständiga stämplandet av journalister på sina läsare om att de är "haterz", eller näthatare som mindre hippa skribenter brukar benämna dem som, bara för att de inte håller med skribenten och använder kommentatorsfunktionen för att lyfta fram sina invändningar tycker jag är rätt tröttsam.