Gaga-sagan fortsätter. Om temat på de två första skivorna var berömmelse respektive gotiskt mörker har detta tredje album kristendomen som löst tema. Men inte som religiöst sökande, utan som en kyrka att göra uppror mot, genom att stjäla och leka med laddade symboler – här blinkar hon mot den klassiska hårdrocken, som också fått influera ljudbilden och till och med skivomslaget. Liksom på de förra skivorna framträder musikens storhet inte så mycket när man lyssnar på albumet från början till slut som när en låt från skivan dimper ner bland andra radiohits och får en att hoppa till. Ty bra låtar finns här gott om. Inledande Marry the Night är den bittra men vackra fortsättningen på Bad Romance som inte fick ett lyckligt slut, The Edge of Glory är euforisk larger than life-pop, Judas är inte kitschig utan en innerlig sång om att vara kär i en falsk jävel, Highway Unicorn (Road to Love) är explosivt romantisk, Bloody Mary lunkar fram som en sexig zombie och den avslutande mörka remixen av Born This Way blir som en ursäkt för originalets irriterande glättighet. Vad belackarna än säger har Lady Gaga varken tappat känslan för starka poprefränger eller viljan att utvecklas musikaliskt.
BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)
BONUS: denna lilla essä som jag skrev om Lady Gaga förra sommaren. Kanske någon som inte läste den? This for all you scroll-lovers out there. Buckle up, 'cause it's gonna be a hell of a ride.
Popkultur är inte finkultur. Det var det som gjorde Andy Warhol och Roy Lichtenstein utnyttjade i sin popkonst: de gjorde konst av sådant som inte egentligen var konst, likt Marcel Duchamp hade gjort konst av en urinoar. Det här var på femtio- och sextiotalet, samtidigt som ungdomskulturen exploderade i USA och Västeuropa – Elvis, James Dean, The Beatles, The Ronettes, Francoise Hardy, Audrey Hepburn i Breakfast at Tiffany’s, Motown, mods, folkrock, Twiggy, danser som lanserades via hitlåtar, Marvel Comics, drive in-biografer, Astrud Gilberto, nya frisyrer, nya droger. Popkulturen var ett faktum – men det var bara bildkonstnärer som Warhol och regissörer som Antonioni (Blow-Up) som gjorde konst av den. Popkulturens egna gestalter var endast objekt i popkonsten.
Men ända sedan popmusiken ”växte upp”, med artister som Bob Dylan och The Velvet Underground, har det funnits ambitiösa popartister som har försökt förena pop och konst på samma sätt som popkonstnärerna gjorde i sina verk. Alla har misslyckats – till och med de bästa, de som både har varit genuint musikaliskt begåvade och haft en djup förståelse för konst. Skälet till detta är enkelt: de har gjort popmusik som har influerats av konst, men som inte har varit poppig. Den rena popmusiken har alltid existerat någon annanstans. Indie tillhör per definition inte de stora massorna – det är musik som är antikommersiell – men det är de stora massorna som gör popmusik till popkultur. Andy Warhol älskade det kommersiella.
Lady Gagas revolution är att hon verkligen gör musikalisk popkonst. Hon lyckas där Velvet Underground, sjuttiotalets Roxy Music, Talking Heads, Sonic Youth, Radiohead och alla andra har misslyckats. Hon är ett levande konstprojekt som snurrar på alla radiostationer och i alla tonåringars huvuden. Hon samlar upp popkulturen omkring henne och kommenterar den genom sina verk – sina poplåtar, videor och scenshower. Hon gör konst som inte är distanserande och cerebral, utan inbjudande och intuitiv. Den är helt enkelt poppig.
Allt Lady Gaga gör är fyllt med referenser. I videon till sin första singel Just Dance såg hon till att ha en blixt på ena kinden, som en hyllning till David Bowies Aladdin Sane. Videon till LoveGame var en kommentar till Michael Jacksons Bad – hon förvandlade Jacksons original, som var tuff på ett naivt, puerilt asexuellt sätt, till en orgie i läderbögsdekadens. Ridley Scotts Alien hyllas i inledningen till Bad Romance-videon där Lady Gaga och hennes dansare väcks ur sin dvala när de futuristiska kistorna öppnas. Och hennes senaste video, niominuterseposet Telephone, är en hyllning till Quentin Tarantinos Kill Bill och Pulp Fiction och även Thelma & Louise. En episk video som folk antingen älskar eller inte begriper alls.
Lady Gagas videor får i allt högre grad leva ett eget liv, helt skilda från låtarna de ackompanjerar – det är inte bara det att de inte följer låttextens dramaturgi och inte handlar om någonting alls, utan de har egna handlingar, nya berättelser läggs på de befintliga och skapar en intressant, skavande effekt. Det blir en litterär palimpsest i popformat, ett konstverk bara det. Hon hade ju kunnat göra det så lätt för sig – Bad Romance är en av hennes bästa låtar, med en text av klassiskt popsnitt om att bli kär i sin bästa vän. Den historien hade enkelt kunnat överföras till en video. Istället handlar videons berättelse om kidnappning, tvångsprostitution och blodig hämnd. På ett ställe möts de två historierna: när Lady Gaga i sticket utbrister ”I don’t wanna be friends” – i låten syftar textraden på att berättarjaget vill vara mer än vän med killen; i videon följs repliken av att hon tänder eld på en torsk.
Fredrik Strage klagade nyligen i DN På Stan-bloggen på att Lady Gagas musik inte är lika spektakulär som hennes outfits. Men det är fel perspektiv – Lady Gagas låtar är kanaler för hennes konst, det är den funktionen de har. Det är ett huvudbryderi för en rockjournalist att en begåvad artist låter musiken komma i något annat än första hand, men det är just vad Lady Gaga gör. Hon gör popkonst – det är absolut nödvändigt att hennes musik har ett popformat, det är en del av konceptet. Utan det faller allt. Hon vågar vara så kommersiell och poppig – andra artister med konstnärliga pretentioner skulle hellre dö än förpacka sina referenser till konst-världen i högstadiediscodunk. Och om de skulle göra det skulle det vara en ironisk gest – men Lady Gaga älskar sin musik, hon är genuin i det hon gör.
Man skulle kunna argumentera för att det är konstens uppgift att skildra sin samtid. Det var precis vad Lady Gaga gjorde med debutalbumet The Fame, som i låt efter låt tog upp nollnolltalets besatthet vid kändisar och drömmen om att själv bli känd. Paparazzi handlade dels om kändisfoto-grafernas jakt på sina offer, dels om icke- kändisars längtan efter skvallertidningarnas bekräftelse. Titellåten tog vidare där David Bowies Fame slutade, och temat fortsatte i låtar som Beautiful Dirty Rich och Starstruck.
Men intresset för kändislivet är inte vad som definierar Lady Gaga; efter att skivan och turnén var avslutad gick hon vidare till nya ämnen. Andra albumet The Fame Monster, som i vissa länder (inklusive Sverige) olyckligt nog lanserades som en utökad bonusversion av debuten, handlade om olika fobier. Nästa skiva kommer med största sannolikhet ha ett helt nytt tema. Likt en grävande journalist efter ett avslutat reportage går Lady Gaga vidare till nya områden som fungerar som inspirationskällor för sin kommenterande popkonst.
Inspirerad av Andy Warhols The Factory, som på sextiotalet fungerade som högkvarter för den kreativa verksamheten för Warhol och alla som han omgav sig med, har Lady Gaga sitt eget kreativa team, The Haus of Gaga. Ett gäng unga orädda modeskapare, stylister, koreografer och konstnärer. Tillsammans gör de Lady Gaga till det levande konstverk, den ständigt pågående performanceshowen, som hon är. En popstjärna med solglasögon gjorda av brinnande cigaretter är inte vilken popstjärna som helst.
Förutom de konstnärliga aspekterna sticker Lady Gaga ut genom sitt förhållande till sex och sexualitet. Där Madonna endast i enstaka låtar, som Erotica och Justify My Love, uttryckte den skamlösa kåthet som tidigare hade varit otänkbar för kvinnliga artister, löper hedonismen som en röd tråd i nästan allt Lady Gaga gör. Det är ett avspänt, nästan praktiskt förhållande till sex: ”jag tycker att du är snygg, vill du gå hem med mig, det betyder inte så mycket”. Hon sjunger om sex på samma sätt som manliga rappare gör – helt utan moraliserande, utan hora/madonna-komplex, utan några illusioner om att man måste vara förälskad i den man ligger med. Och man måste absolut inte vara heterosexuell. På den sista punkten skiljer hon sig i och för sig från de manliga rapparna.
Det är i sig ingen revolutionerande inställning, men det är ovanligt att den kommer till uttryck i popmusiken. De flesta popartister säljer fortfarande samma koncept om mysig tvåsamhet, det är den enda bild som får existera. Det är gammalmodigt och förljuget. Men Lady Gaga vägrar vara förljugen, och det är antagligen ännu en anledning till att miljontals tonåriga fans dyrkar henne. Man behöver dock inte vara tonåring för att kapitulera inför Lady Gaga. Hon tar popmusik på gigantiskt allvar och har melodier som mördar, hur kan man inte älska det?
(från Nöjesguiden)