BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)

Annika Flynner: förra veckan var jag på smygpremiären för Ida Theréns och Damon Rastis nya klubb Sommaren i City. Jonna Sima och Lorentz spelade skivor. Och de spelade Beyoncés "Countdown" från den nya skivan, en låt jag tänkte väldigt mycket på innan jag skrev recensionen, för den ställde allt på sin spets: var den dansant eller inte? Hade Beyoncé övergett dansmusiken eller inte? "Run the world" är ju mer show än dansgolvshit, och det är lite samma sak med "Countdown" - många långsamma partier, många partier där rytmen får stå tillbaka för fancy harmonisk låtstruktur. Det är i sådana ögonblick som en danslåt blir en radiolåt - och inget fel med radiolåtar, men vi vill ju också ha sånt som bara krossar dansgolv, sånt som Ryan Leslie och The-Dream skapar. Jag blev galen på "Countdown" och dess spattiga virveltrummor när jag hörde den i hörlurar - just för att det var en så bra låt i grund och botten, den hade grym potential - jag blev galen för jag kände att den inte gick att dansa till. Men på Sommaren i City insåg jag att jag hade haft fel: den gick jättebra att dansa till! Jag drog en lättnadens suck eftersom Beyoncé fortfarande är att räkna med (följt av en ångestsuck eftersom jag varit orättvis i min recension). Countdown är bra, Party är jättebra, I miss you är också fin även om den inte direkt är någon Halo (fast den har en lågmäldhet som Halo inte har, å andra sidan) - så visst, det är en bra skiva. Men precis som med Veronica Maggio (och i oerhört högre grad!) känner jag att Beyoncé är en artist som alltid är större än sina album, bättre än sina album. Tre topplåtar gör inte 5/6 i betyg hos denna stränga men rättvisa kritiker. Ah, soulmusiken och dess ständiga negligerande av album till förmån för singlar... det finns något (djupt) fint i det, men också något lite dumt med det.



Washed Out - Within and Without

Nicholas: Genom sin estetik - dels själva musiken, men också låttitlar och skivomslag - blev Ernest "Washed Out" Greene själva inkarnationen för chillwave, den sympatiska solblekta lo-fi-ambienten som charmade hela indievärlden för två somrar sedan. Efter ett antal EP:s och singlar kommer nu äntligen Washed Outs första riktiga album. Bra musik är bra musik och det finns ingen anledning att inte lyssna på Within and Without bara för att soundet inte är lika hett längre. Dock kan man sörja att Washed Out, liksom Wavves på på sin sista skiva, slipat till sitt uttryck och låter mer professionella och mindre spännande.

BETYG: 4/4 (från Nöjesguiden)

Annika Flynner: Jag hade inte sett skivomslaget när jag recenserade den här skivan, men jag tycker att det är intressant. Det säger så himla mycket, om hur de estetiska idealen har förändrats, menar jag. Men kanske är det enda vägen att gå för chillwave - att bli glossy, sexig, trevlig. Jag tror inte att det är ett ironiskt skivomslag (lika lite som jag tror att soundet på Within and without är ironiskt), och det hade nog varit lite trist om de hade kört vidare på hipstamatic-looken. Men ändå. Det är en farlig balansgång. När som helst kan Washed Out och chillwave bli kidnappat av caféer och klädbutiker och desarmeras, reduceras. Det som krävs för att se till att det inte blir så är, tror jag, mer fokus på låtskrivande. Ett sound kan bli en kliché (lex triphop), men ord som kommer från hjärtat och melodier som omsorgsfullt matchats med dem, det skär alltid igenom sorlet på H&M. Så: jag är väldigt nyfiken på hur välgjorda (välSKRIVNA) låtarna är på Ernest Greenes nästa skiva. Om det kommer någon sådan. Han kan också göra en J.D. Salinger och välja den ultimata integriteten: tystnaden. Inte alls ett otroligt scenario. Och om det är så att chillwave inte fick dansa mer än ett par somrar, så fine, egentligen är ju förgängligheten en del av charmen med popmusik som kulturellt uttryck. Men jag tycker att det vore lite synd på ett intressant sound, att gå en så tidig död till mötes. Fast vad babblar jag om - det är inte som att hela genren står och faller med Washed Out.