Jag var nyss på förhandsvisningen av Alexandra-Therese Keinings debutfilm som regissör och manusförfattare, "Kyss mig". Jag tyckte om den! Visst, den hade en del klyschor, en del tafflig dialog, och första halvan var starkare än den andra. Ändå: bra kärlekshistoria. Jag gillar kärlekshistorier.

När blir någonting romantiskt? Det blir romantiskt när det är kört, när det är hopplöst. Exempelvis är Shakespeares "Romeo och Julia" romantisk - för de dör på slutet, samma sak med "Tristan och Isolde". Det är romantiskt i Sofia Coppolas "Marie Antoinette" när Axel von Fersen har ridit iväg efter kärleksnatten med huvudpersonen och hon går omkring och är knäckt och hör Aphex Twin i sitt huvud - det är romantiskt eftersom hon vet att hon aldrig kommer få honom. Det är romantiskt - på ett farligt/idiotiskt sätt - att gå omkring och vara kär i någon som man vet att man aldrig kan få. I "Kyss mig" lyckas Alexandra-Therese Keining skickligt gestalta just detta i början av filmen, när Mia (Ruth Vega Fernandez, fenomenal!) har ångest i hela sin kropp för att hon är förlovad med en man och inser att hon precis har blivit kär i en kvinna. Enligt hennes verklighetsuppfattning - det är ju ens uppfattning om verkligheten som räknas - är det i alla fall helt omöjligt att lämna sin dude för en tjej. Det romantiska laddar dessa scener med dramatik och tyngd.

I denna första halva av filmen finns en laddning mellan de två kvinnliga protagonisterna (Liv Mjönes som spelade Frida är tyvärr inte lika bra, men det beror också på manuset - flummigare/mindre trovärdig karaktär), och när de är på en öde ö som är vacker och det inte finns någon man i närheten och stämningen pendlar mellan aggression och attraktion - det kändes väldigt mycket som Ingmar Bergmans "Persona", vilket var en mysig detalj.

Lena Endre och Krister Henriksson spelar härligt båda två, men Joakim Nätterqvist som spelar den Sköna Killen som är förlovad med Mia och inte verkar vilja något annat i sitt liv än att bo i en vindsvåning och handla på Urban Deli - han var mindre bra, men manuset var rätt kasst när det gällde honom, bland annat finns en pinsam scen där han kastar vikta pappersplan på Mia... det som skildras där (vill inte spoila!), med det kände man bara: lägg av, så här går det inte till i verkligheten, så här beter sig inte folk, man pratar faktiskt. Hur som helst - filmen urartar tyvärr till en lite typiskt cheesy Svensk Film (folk beter sig förutsägbart och säger övertydliga repliker, levererade med ett tonläge som är en bit från hur folk pratar i vardagen), men den blir aldrig riktigt dålig. Åtminstone jag lyckades hålla mig engagerad till slutet.

Ingen perfekt film, men jag ser fram emot mer från Alexandra-Therese Keining - äntligen börjar de komma (eller snarare släppas fram), de kvinnliga manusförfattarna och regissörerna (eller de som är båda - autörerna!) i svensk film, det känns jättekul! Det finns så många historier som inte är berättade, och som inte kommer att berättas, av folk som Richard Hobert, Ulf Malmros, Josef Fares och Lukas Moodysson. Eftersom kvinnor alltid måste vara dubbelt så bra som män för att nå de högsta positionerna i detta pissiga samhälle måste Alexandra-Therese Keining vara riktigt grym, jag tror på henne.

PS - apropå ingenting - jag har en minirevival för Gregory Isaacs skiva "Cool ruler", lyssna på den om ni inte har gjort det! Reggae på sommaren? Är jag förutsägbar? So sue me!