Alexis Weak - Till minne av
Nicholas: I Sverige har vi de senaste två decennierna haft rappare som varit antingen tramsiga, tuffa, politiska, sura, renläriga, stolta, självutlämnande eller klubbexplosiva. Men först nu, med Alexis Weak, har vi en rappare som är 100 % cool. Hans släpiga röst och ickeaggressiva självsäkerhet är lika oemotståndliga som de kärleksfixerade texterna och Vittorio Grassos och Charlie Bernardos vemodigt neonskimrande beats. Ett av de bästa svenska hiphopalbumen någonsin.
BETYG: 6/6 (publicerades idag på Nöjesguiden)
Annika Flynner: En kort skiva. Tio låtar. Ett par producenter. En rappare som vet exakt vad han vill och som kommer med något nytt. En perfekt skiva som inte kunnat göras någon annan gång eller någon annanstans än just här och nu. Är jag galen om jag ser "Till minne av" som svensk hiphops "Illmatic"? Förlåt, men parallellerna är för många. Visst, man kanske kan tycka att Alexis Weak låter lite dryg ibland, men det är det som är avsikten - och vi har för få dryga rappare i Sverige. Man kan också tycka att "Ser rött" har en lite ansträngd text (förutom tredje versen som är rena "River en vacker dröm"), men det är också en av anledningarna till att skivan är så himla bra - den är ett album, större än summan av beståndsdelarna. Det är så kaxigt och grymt att den knappt har någon låt som går att dansa till, det är en skiva för hörlurarna, för resan till eller från lördagkvällens destination snarare än till festen eller klubben.
Men hur ska man se på det här med att han säger "no homo"? Även om det är ett skämt så är det ju... ja, ett homofobiskt skämt? Well, jag ser det såhär: Alexis Weak gör det av samma anledning som Kanye West gjorde det i "Run this town", det vill säga, det beror på kärlek till rappare som Lil Wayne och en längtan efter att vara lika cool som honom. Kärlek och längtan - inte hat och fördomar. Inga musiker är ju lika uppenbara i sin kärlek till sina idoler som rappare - där kan vi verkligen snacka om yes homo! Jag är övertygad om att Alexis skulle välja en kram av Lil Wayne framför ett hångel med Stockholms snyggaste tjej vilken dag som helst. Haha, lätt! Och så får man se på kontexten - Alexis Weak är (liksom exempelvis Lil Wayne eller Cam'ron) en rappare som ser texterna som ett garv, ett lol. En annan av textraderna är "ni kan inte se mig - burka" och man fnissar när man hör det - det är liksom inte så att han är en ung sverigedemokrat som gör sig lustig över muslimer etc etc. Hade han varit en hård jävel, en Ayo eller en Mobb Deep-Prodigy, då hade det kanske funnits anledning att tolka ett "no homo" annorlunda. Jepp, det är vad jag tycker.
Hur som helst - det är en fantastisk skiva, och det är som om Alexis Weak låste upp en helt ny värld för sig själv och för rap-Sverige när han insåg att man kan rappa extremt långsamt och ändå vara grym, den där glödlampan ovanför huvudet lyser hela skivan igenom. Och så är det kul med hashtagrap, fortfarande rätt ovanligt i Sverige (men 100% av allt som Nicki Minaj och Drake gör är sånt, rap med hashtags istället för punchlines). Och så är det kul att La Vida Locash äntligen hittat hem, äntligen fått fram den där skivan som de drömde om från början, för flera år sedan, men fram tills nu aldrig fått till. Ungefär som Heavenly i London hittade hem först när de signade The Magic Numbers (sa ägaren då i alla fall, och jag fattar vad han menade). Om La Vida Locash försvinner så kan i alla fall ingen ta ifrån dem att de tog fram detta skimrande urbana mästerverk.
G-Side - The One... Cohesive
Nicholas: Hiphopscenenen i Huntsville, Alabama är sedan några år tillbaka ett fenomen som kan jämföras med Atlantas dito i mitten av 90-talet. Då var det producentteamet Organized Noize som stod i centrum och skapade nyskapande musik som förvaltades av begåvade rapgrupper som OutKast. Nu är det producentduon Block Beattaz som skapar en rik, lyxig väv av rocksamplingar, science fiction-syntar och screw-trummor som de förser de lokala förmågorna med, av vilka duon G-Side är nummer ett. Gruppens förra skiva Huntsville International var ett mästerverk, ett av 00-talet bästa hiphopalbum, och den nya skivan är ännu en fullträff. Färre upptempolåtar, istället finns en sorts statisk elektricitet, ballader för förvirrade nattliga bilfärder. Fängslande musik.
BETYG: 6/6 (från Nöjesguiden)
Annika Flynner: Jag kan egentligen inte skriva så mycket här nu, för jag håller på med ett projekt tillsammans med Skandinaviens största Huntsville-expert DJ Giraffo - nästa vecka ska vi göra vad jag döpt till G-Side-veckan, där vi går till botten med vart och ett av G-Sides fyra album i varsitt gigantiskt dialoginlägg som ska publiceras på både hans och min blogg. Men jag kan säga detta: köp denna skiva, du kommer inte ångra dig. Den är inte lika omedelbar som "Huntsville International" men den har en annan styrka, en lågintensiv glöd (The Guardian kallade träffande G-Sides musik för "quiet storm rap" häromdagen). Den kostar tio dollar, det är typ 70 spänn, lika mycket som ett nummer av Filter eller ett glas vin. Man köper på Slow Motion Soundz hemsida och det går på ett kick, de har Paypal. Det är kul att allt fler upptäcker G-Side. Idag recenserades den i DN, och fick högsta betyg dessutom, det tyckte jag var lite anmärkningsvärt. Förra veckan skrev de om den i Pitchfork och den fick högt betyg där med.
Diddy Dirty Money - Last Train to Paris
Nicholas: Sean ”Diddy ” Combs förvandling påbörjades på förra skivan, den underskattade Press Play, och är nu fullständig. Han har insett att han varken är en tuff rappare eller en stjärnproducent utan snarare en visionär, en romantiker. Nya albumet är en frankofil dröm om lyxiga klubbar och kärlek som inte går att fånga. Diddy Dirty Money är en grupp bestående av honom själv och två sångerskor – det är tillsammans med dem som han vågar gå i denna nya riktning, likt ett inverterat Gladys Knight & The Pips. Ett imponerande album.
BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)
Annika Flynner: CLUB LIFE! Medan det senaste årets bästa hiphopskivor - Kanye, Drake och G-Side - rör sig mot allt mer mogen, avancerad och sofistikerad musik, med strålande resultat, utgörs hiphopens hjärta fortfarande av stenhårda singlar riktade mot dansgolven och radion. Allt som krävs av en rappare är ungdom, självförtroende och ett brutalt beat, och så kan historien upprepas och man förvandlas till en gud för en kväll. Jag älskar att det är så. Wiz Khalifas "Black and yellow", som min vän Kristoffer Viita spelade för mig nyligen, var det senaste exemplet på detta. Men hur som helst, dikotomin mellan "mogen/albuminriktad" och "ungdomlig/singelinriktad" hiphop är rätt tråkig. Därför är det skönt att Puffy finns. Han blir allt äldre, men han överger inte sina ideal - sin idé om att det fetaste som finns är en poppig klubbhit. Från Biggies "Juicy" till Mariah Careys "Honey" till Busta Rhymes "Pass the Curvosier" - Puffy vill vara där den festen bästa är, han vill vara på det fetaste dansgolvet, han pundar på de där ögonblicken då ljusen lyser som starkast, champagnen smakar som godast och tjejen som man spanat in ger en löftesrika blickar för första gången. Som jag skriver ovan, han är ingen producent, vill inte ens stå i centrum som rappare längre, hans ego blir allt mindre. Hävdelsebehovet avtar med åren, men romantiken gör det inte. Och detta album är till bredden fyllt med romantik. Kärlek till klubben, till drömmen om den perfekta kvällen, till exklusivitet, jetplan, London, Paris. Skit i att vara true to the streets, vad har de med mitt liv att göra? Puffy har förmodligen samma förhållande till gettots gator som Göran Persson har till det svenska klassamhället: han har sett det, han har växt upp i det, och han hatar det. Han har lyckats ta sig därifrån och han menar allvar när han säger att han vill inspirera andra att göra samma resa. Men politisk blir aldrig Puffy på skiva, för det passar inte in i visionen om den perfekta klubbkvällen. Nej, han vill bara att allt ska vara vackert och elegant och underbart. Hit med mer champagne. DJ, sätt på en fet låt som får tjejerna att dansa. Jag kan dansa. Jag kan franska. Bonjour, bon matin. Hello, good morning. Jag är Puff Daddy och jag älskar det här jävla livet. Om du vill så åker vi till Paris imorgon och bor på Ritz. Jag gör vad som helst för dig, baby.
Illmatic? Det bästa hiphopalbumet någonsin? Oj! Vilka är paralellerna?