"L'amour espère tout, l'amour endure tout!"

Igår såg jag "Gudar och människor" på bio. 5/5 i DN, 6/6 i SvD, 5/5 i Sydsvenskan - det måste väl borga för ett mästerverk? Nja. Men den var bra! Om man inte, som mitt biosällskap, irriterade ihjäl sig på munkarnas val att stanna kvar i det terrorismhärjade Algeriet, där de gick en säker död till mötes, kan man uppskatta den för de fina skådespelarinstatserna, det vackra fotot, och de existentiella tongångarna.

Grejen med hela berättelsen är denna: de åtta munkarna som lever i ett kloster ovanför en liten bergsby i Algeriet, och som hjälper byborna med bland annat gratis sjukvård, blir först när det finns ett reellt dödhot varse om dödens närvaro i livet. Och först då blir de munkar, kan man säga. Först då börjar de brottas med den extremt jobbiga tanken att livet tar slut. Först då börjar vardagens småsysslor kännas meningslösa. Men när de tar sig förbi den första chocken börjar vardagens småsysslor snarare kännas extremt meningsfulla. För det är ju det här, tycks regissören vilja säga oss, som är livet: att man gör sin grej så gott man kan och knatar på så gott det går. Döden finns och den kommer och tar dig. Om inte idag eller imorgon så ändå hyfsat snart (en genomsnittlig livslängd är ju, hur man än vrider och vänder på det, extremt kort).

Och då kommer frågan: kan gud lindra smärtan? Kan religionen lindra smärtan? Kan bönen, den ständiga tanken på Jesus och hans budskap och hans död, kan detta lindra smärtan?

Kanske kan den det, om man är tillräckligt stark i sin tro, om man är känslig på det sättet. Om man låter sig bli rörd av kyrkans ord och symboler och rum och musik.

(Själv saknar jag förmågan att bli rörd på det sättet. Men det hör egentligen inte hit.)

Munkarna i filmen hade inte den där övertygelsen från början. Många av dem var skräckslagna inför döden. Men till slut accepterade de döden - inte på ett harmoniskt sätt (förutom för en av dem, som gick från total dödsångest och religiös kris till plötsligt lugn), utan på ett uppgivet sätt: det här är livet. Så här illa är det. Vi kommer att dö. Vad ska man göra åt det? Vad tjänar det till att fly? Det enda vi kan göra är att dö lite senare, under andra former, kanske lite mer värdigt, men kanske ändå mindre hedervärt. Så skit samma. Låt oss dö här. Vi är munkar och det här är vårt kloster. Låt oss göra det vi gör tills vi inte kan göra det längre.

Men en annan dimension av det dramaturgiskt obekväma i beslutet att stanna kvar finns i något annat, nämligen munkarnas ledare Christians ego. Han erbjöds skydd eller utresa från landet av diktaturens militärer, men han tackade stolt nej. Det var med en tydlig belåtenhet som han sa åt den stressade och irriterade statstjänstemannen att han inte brydde sig om förmaningarna utan att han stannade så länge han ville. För han lydde under en högre arbetsgivare, han stod över både regeringsfolk och terrorister, han stod över allt världsligt, han var stolt över att han följde en logik som var obegriplig för alla utomstående. Ja, det var hans egen uppfattning - och den här kaxiga och envisa sidan, den självgoda och fåfänga sidan, den var högst mänsklig. Och, kan man tycka, idiotisk. Så om man vill kan man se filmen som en subtil kritik av de kyrkans män som bär på denna typ av arrogans.

Man kan också se det såhär: såväl munkar som militanta fundamentalistiska muslimer drevs av en blind övertygelse, en kraft som var destruktiv bara genom att vara just blind och onåbar. Genom att stanna kvar i landet och provocera terroristerna till att mörda dem kan man säga att munkarna skapade våld som inte hade funnits där annars; det var blod på någons händer som hade kunnat undvikas. Så även där kan man se filmen som en kritik av religiös fanatism.

Men mest tyckte jag att filmen var en psykologisk studie. Regissören måste ha tänkt (historien är ju verklighestbaserad): hur tusan kan någon välja att vara kvar och dö, när man kan rädda sitt liv? Hur resonerade dessa munkar, som hellre dog vid sitt kloster än flyttade till något annat kloster där de kunde göra mer nytta? Hur fungerade dessa människor? Och jag vet inte om vare sig regissören eller vi i publiken fick något svar på det. Mer än att det kan finnas en mening med principer och att hålla fast vid dem. När man bestämt sig för något så ska man hålla fast vid det. Har man bosatt sig i ett kloster på en viss plats på jorden så ska man stanna där. Har man bett de som vill hjälpa en undan döden att dra åt helvete så har man gjort det. Man står för sitt beslut. Tvivel är det som är destruktivt. Man gör så gott man kan, man gör de val man gör, och så får man hoppas att det är bra val. Men att ändra sig, att vända sig om, det innebär bara att man möter en avgrund. Så måste Christian ha resonerat. Och så kanske även de fundamentalistiska terroristerna resonerade.

Själv försöker jag att inte resonera så. Det är rätt macho att vara envis. Skönt kanske, på kort sikt, eftersom man smickrar sitt ego, men det är inte så bra egentligen tror jag. Att ändra sig, att tillåta sig att göra detta, att erkänna att man haft fel, det finns något vackert i det.