Nicholas: En av de mer okända exemplen på barn-till-legendariska-artister-som-satsar-på-musik-själv är Teddy Thompson, son till Richard & Linda Thompson. Har man någon gång förälskat sig i folkrockparets magiska låtar som Walking on A Wire blir man lätt lite nyfiken på att ta reda på om sonen är en Charlotte Gainsbourg eller en Jack Wreeswijk. Lite mitt emellan, visar det sig. Teddy, som har en fin sångröst, satsar på mjuk radiorock för de amerikanska motorvägarna. Han gör det klanderfritt men ganska opersonligt. Den sentimentala balladen Delilah borde dock plockas upp av P4.
BETYG: 3/6 (från Nöjesguiden)
Annika Flynner: Man borde inte tycka synd om dessa artister, för de har det bra ekonomiskt och så, men å andra sidan har de 1) sällan den begåvningen som päronen har och tvingas konfronteras med denna besvikelse från sig själv och från andra gång på gång, likt en konstnärlig Sisyfos, och 2) de har kanske inte alltid haft världens roligaste uppväxt, frånvarande egotrippade rockstjärnor till föräldrar and all. Tänk på typ Cajsastina Åkerström och pappa Fred. ("Jag ger dig min morgon, jag ger dig min dag, men inte min kväll pga jag ska ut och supa med mina trubadurkompisar och sen ska jag gråta ut i någon kvinnas barm.")
Så jag tycker ändå lite synd om de här ungarna. Fast ändå inte för de får ge ut skivor och sånt, det skulle aldrig jag få, möjligtvis en diktsamling i Chile av förläggaren som gav ut min pappa en gång i tiden. Men det blir nog svårt för den personen är nog skjuten av Pinochets folk eller död pga ålder och jag kan ändå inte spanska. Och jag skriver inte poesi. Skit samma.
Jag har lite hatkärlek till Richard Thompson. Alltså den "klassiska" brittiska folkrocken är ju så... träig. Medvetet träig, det är ett estetiskt ideal, havregrynsgröt och kalla stugor, inte alls hippiemysigt. Men det finns ju en annan romantik i den riktigt bistra hösten, och ibland lyckades de fånga den, britterna, då lyckades de fånga något som inte fanns i den amerikanska vackra folkrocken. Richard Thompson var med i Fairport Convention där Sandy Denny sjöng. Hon sjöng väldigt fint. Deras "Fotheringay" är en fantastisk låt. Mycket skog, mycket sorg, mycket folkrock som är 100 procent engelskt - ingen amerikan skulle kunna göra en sån låt, det är så mycket JRR Tolkien i det på något sätt.
Richard var också studiomusiker - ni har hört hans träiga elgitarr i exempelvis Nick Drakes "Time has told me" - och efter Fairport gifte han sig med en sångerska som hette Linda och de blev en folkrockduo. De höll ihop i tio år som grupp innan de splittrades, och skildes som äkta makar, något som fångades fantastiskt i sista albumet "Shoot out the lights" (1982) som bland annat innehåller den här episka snart-lämnar-jag-dig-och-det-finns-inget-någon-av-oss-kan-göra-åt-det-låten:
Men även deras första skiva, "I want to see the bright lights tonight" (älskar titeln! Och sista albumets titel är nog en anspelning på denna) är mycket bra. Innehåller låtar som "The Calvary Cross" - i och för sig en sån där låt där versen är mycket bättre än refrängen, hatar sånt - och "The Great Valerio", en av de mest mörka inspelningar jag någonsin har hört, otroligt stark låt. Sandy Dennys soloskiva "Sandy" som kom ungefär samtidigt är också mycket bra. Men det är en annan historia.
Asså, jag tycker den amerikanska folkrocken är betydligt mer träig. Det är liksom bara dust bowl, feta bankirer som utmäter farmen och mulåsnor för hela slanten. Allt sjunget av medelklassungar från nordöst.