Modernism has longevity because it recognises two absolute facts. True style and quality never ever dates and that as long as there’s a money-go-round, there will always be someone wanting to dress up to fuck off a world that constantly wants to put you down.

- Paolo Hewitt, 1998

Jag läste ovanstående citat i somras och det fick mig att himla med ögonen av genans. Men det sammanfattar ganska bra vad modernism är (modernism i betydelsen en fortsättning på 1960-talets mod-subkultur, inte rörelsen inom konst, litteratur, arktitektur och musik under 1900-talets första decennier) och varför jag ogillar det.

Jag tycker att man bör fråga sig detta: vad ska man ha konst och kultur till? Vad är det bra för? Vilken funktion fyller det i livet? Varför är det viktigt för mig?

Alla älskar inte kultur, och det måste man inte göra, man kan vara nöjd med sitt liv utan det, och man kan vara missnöjd med sitt liv men behöva andra saker än kultur för att dämpa smärtan. Personligen känner jag dock att kulturupplevelser är viktiga för mig. Musik, film, litteratur och konst för livet lite vackrare, lite roligare, lite mindre meningslöst. Jag tycker att det ligger någonting i klichén att kultur vidgar ens vyer och öppnar upp ens ögon för andras liv. Man tas till andra platser, ser andra människors liv, känner andra människors känslor, blir den andre och förstår dennes känslor. Man lär sig empati på ett rätt praktiskt och konkret sätt, kan man säga. Och dessa känslor som uttrycks i tavlan eller dikten, känslor som inte är ens egna men som man antingen känner igen eller kan relatera till, de går upp i ens eget känsloliv, man blir berikad, man växer. Man blir större än sig själv.

Det är därför jag har svårt för kultur som är höger, eller svårt att förstå kulturälskare som är höger. Det som kultur gör med en är motsatsen till egoism. Man känner med andra. I den bemärkelsen är kultur politiskt, oavsett om det finns ett explicit dagsakutellt politiskt budskap eller ej. Man löses upp i sina konturer lite, blir lite mindre av en ö, blir lite mer av en del av mänskligheten. Man blir mänsklig helt enkelt. Och det är därför som jag tror att kultur är livsviktigt för mig personligen. Dödens oåterkallelighet är ännu mer brutal och outhärdlig om man känner sig som en ö. Men om man känner sig som en länk i en kedja - till sin familj, till hela mänskligheten - då blir döden aningens aning mindre meningslös.

Jag vet inte hur många tusen som har lidit och dött i Syrien, Lybien, Egypten och Jemen i år i sin kamp för demokrati och frihet. Eller hur många som har dött på alla andra ställen i världen av helt fel anledningar - media är ju som bekant väldigt selektiva i sin rapportering. Men det är många. Jag känner med dem. Jag skäms lite för att jag inte är mer politiskt aktiv. Men jag skäms inte för att jag låter just kultur ta en så stor plats i mitt liv. För kultur för mig närmare andra, genom att föra mig närmare mig själv, min kärna, min mänsklighet. Visst, det finns en dimension av verklighetsflykt i berusande kulturupplevelser. Men i grund och botten handlar det om att dyka ner i sitt känsloliv, ner i känsligheten i sig. För ibland är det den krassa verkligheten som är absurd och verklighetsfrånvänd, ibland är det den som får en att tro att livet handlar om andra saker än vad det handlar om. ICA kundkort och amorteringar på bostadslån har ingen betydelse. Det är känslor och relationer som har betydelse. Och kulturen hjälper oss identifiera våra känslor och förstå våra relationer. Det är vad jag tror.

Det är vad kultur och konst handlar om för mig. För en modernist är det annorlunda. Jag betvivlar inte att modernister älskar kultur lika mycket som jag gör. Det är bara det att de använder det på ett besynnerligt sätt. En modernists kulturkonsumtion ställs hela tiden i förhållande till andra människor och deras kulturkonsumtion. Det är viktigt att inte gilla sånt som alla andra inte gillar eller förstår sig på. Det finns hela tiden en positionering, en revanschlusta, en ilska. Ett hat, skulle jag vilja säga.

Modsen hatade överklassen som hade det så jävla lätt - för att positionera sig mot dem såg de till att ha ännu snyggare och mer genomtänkta kläder, lyssna på samtida afroamerikansk popmusik som "fienden" inte hade något intresse av och tog droger som var otänkbara i de präktiga salongerna. Morrissey hatade i princip alla människor i hela världen, han föredrog att omge sig med gamla popsinglar, bortglömda filmer och en handfull engelska författare, han byggde en egen liten värld kring denna privata kanon - något som blivit en modell för generationer av efterföljande modernister. Andres Lokko är väl Sveriges meste modernist, och hans inflytande märks på popartister som The Embassy och The Tough Alliance och populärkulturmedia som Rodeo och Throw Me Away. Fast Rodeo handlar inte längre så mycket om positionering, snarare präglas sajten av en öppenhet och pluralism, varför den med rätta blivit en enormt populär sajt.

Min tes är helt enkelt denna: man behöver inte hat för att känna kärlek. Man behöver inte positionera sig mot andra för att kultur ska bli meningsfull. Man kanske behöver det om man är 15 år gammal och bor i en håla där alla tycker att man är konstig, då ger modernist-attityden tröst och en välbehövlig egoboost. Och man kanske behöver det om man tillhör underklassen, då har populärkultur ett enormt syboliskt värde, se till exempel hur hiphop och dubstep uppstod - man skapar en egen konst om man är utesluten från etablissemangets konst- och kulturliv.

Men om man är vuxen och heterosexuell man och tillhör den vita medelklassen och har jobb och mediautrymme och ett visst inflytande? Vem är det som "constantly wants to put you down", som Paolo Hewitt skrev? Behöver man hålla på sådär om man är i den positionen? Kalla sig för modernist, se på kultur som något som är ens eget kontra något som tillhör alla, något man måste skydda och stoltsera med? "Wearing our pop art hearts on our sleeves", som The Embassy uttryckte det. Det koketta har jag oerhört svårt för. Om man ska tipsa om kultur, gör det, det är underbart och oerhört uppskattat, inte minst från min sida. Men om man namedroppar kultur inte för kulturens skull (att man tycker att den förtjänar att spridas) eller för sin omgivnings skull (jag tror att era liv blir berikade om ni kollar upp det här!) utan för sin egen skull (det här säger någonting om mig, det här är jag, varsågoda, have a look), det förstår jag inte alls. Eller jag förstår det, men jag tycker att det är ganska ointressant. Ens intresse för andra människor, i alla fall ens vänner, bygger ju på deras personligheter och egenskaper, deras känslor och erfarenheter. Tänk om man skulle värdera sina vänner efter hur god smak de har. Det vore ju helt sjukt.

Det jag har allra mest svårt för med modernism är att det är så antiödmjukt. Det är alltid vi mot dem, jag mot er, man visualiserar en skog av idioter som man vill ge fingret på ett subtilt sätt (genom att ha på sig en viss keps och lyssna på en viss artist). Det kanske finns idioter, men - orka bry sig om dem. Man har väl bättre saker för sig. Det pågår viktigare kamper i världen än den mellan svenskar med god smak och svenskar med mindre god smak.

Man behöver faktiskt inte vara positionerande för att vara en bra musikjournalist - se på Vassilis Bolonassos i P2:s fantastiska "Alltid på en söndag" eller Mats Nileskär i "P3 Soul", deras gärning genomsyras bara av en oerhörd kärlek till den musik de spelar och en innerlig lust att sprida den till så många som möjligt. Det ska sägas att Andres Lokko blivit mer ödmjuk med åren. På 1990-talet kunde han skriva saker som "Kent? Jag vet inte, jag har alltid haft svårt för svartklädda män som gillar synt. Men lyssna på dem ni, jag ska inte stoppa er." - enormt drygt och taskigt mot alla tonåriga läsare som i ett slag tvingades skämmas för att de gillade något så ocoolt som Kent. Nu riktar han inte så mycket sin penna mot sina dumma läsare längre, och han har till och med blivit mottaglig för kritik - exempelvis följdes den rättmätiga kritiken av hans antologier, att han bara skriver om män, av en viss skam och en flod av hyllningar till kvinnliga artister och författare.

I alla fall. Jag tycker att modernism är något omodernt, för det är inte 1960-tal längre och inte hellre 1990-tal, kulturvärlden är så mycket mer pluralistisk och demokratisk idag, det finns inte en ensam kanon som stipulerar vad god smak inom populärkultur är. Eller, en sådan kanske finns, men den faller på sitt eget grepp eftersom den formuleras av västerländska heterosexuella medelklassmän (som jag själv) och därmed har ett ytterst tveksamt värde. Och jag tycker att modernism är töntigt, för det signalerar distans och positionerande, ett "det här är kultur som jag förstår mig på och ni gör inte det, suckers"-tänkande som inte bara är omotiverat - det reducerar konst och kultur till en accessoar. Kultur är liksom större än att vara en språngbräda för förtryckta själars egon (även om den gör det också). Kultur fångar kosmos oändliga skönhet och mänsklighetens oändliga lidande (och en snygg tjejs röv en lördagkväll på Reisen, men det är egentligen en kombination av de två föregående). Kultur har ett värde i sig, alldeles oavsett hur fint det känns att upptäcka någonting som får en att känna som att man har fått en ny bästa vän. Jag tror att det är viktigt att ha det perspektivet. För kulturupplevelser är inte till för en själv, de är till för alla.

En annan sak. Modernister är ofta grabbiga i den bemärkelsen att de är tvärsäkra, de presenterar ett färdigt paket av god smak. Paketet, eller listan eller vad man ska kalla den, uppdateras i och för sig hela tiden - men den uppdateras i hemlighet och utan diskussion och tecken på tvivel. Lite som Kinas lagstiftning. Den attityden är macho och oödmjuk. Att inte kunna säga "jag vet inte", "jag har ingen åsikt, jag har aldrig reflekterat över det där" eller "den artisten har jag aldrig hört". En modernist har alltid varit nere med allting sedan dag ett, en modernist säger aldrig "jag är så glad för min kompis spelade den här skivan för mig, en helt ny artist för mig, jättebra faktiskt!" trots att det är så man ofta upptäcker musik eller vad som helst. Det är som med politiker, de får aldrig tappa ansiktet, aldrig säga "oj, det där har jag aldrig tänkt på", det är så mycket som står på spel - deras makt, den respekt de får från omgvingen, allt det står på spel. Men jag tror att man mår bra av att släppa garden och slappna av lite. Jag tror livet blir roligare då.

För en kulturälskare bör alltid vara öppen för nya upptäckter i kulturvärlden. En modernist kan stelna, sluta orka kolla upp nya saker (se till exempel på Morrissey) och förvandlas till en konservativ gubbe/gumma vars "god smak"-kanon måhända är genomtänkt men slutat uppdateras. En modernist kan givetvis också fortsätta att upptäcka nya saker och visa upp dem för omvärlden, som Andres Lokko på ett imponerande sätt fortsatt göra år efter år. Men jag tror att det blir lättare att vara öppen för nya intryck om man är ödmjuk, om man erkänner att man inte har koll på allt eller har en färdig åsikt om allt. Vad ska man med åsikter till egentligen? Det är kulturen som är viktig, inte ens välformulerade analys av och åsikt om den (något som jag själv måste påminna mig om då och då).

Igår var jag på Moderna Museet och såg en fantastisk utställning med Turner-Monet-Twombly. Cy Twombly var en helt ny upptäckt för mig, jag blev helt däckad av hans sensuellt berusande, blodfyllt livsbejakande och ödesmättat melankoliska tavlor. Jag vill inte ha Twombly för mig själv, jag vill inte reducera honom till en symbol för min identitet. Jag vill att alla ska gå dit och se och uppleva hans konst (framförallt i denna utställnings briljanta kontext). Om ni känner för det, det kanske inte är allas cup of tea (det var någon besökare igår som sa "det är ju bara klotter!"), men jag vägrar gå med på att bra konst är något som vissa utvalda människor förstår och som idioterna aldrig kommer förstå.

Alltså - jag vill inte framställa mig som god och sympatisk här, och jag vill inte framställa någon annan (allra minst min vän Kristofer) som mindre sympatisk. Jag tänkte bara att jag skulle förklara varför jag har problem med modernism och att kalla sig själv för modernist. Jag kan väl sammanfatta det såhär: det behövs inte.


Cy Twombly, "Petals of fire"