Nicholas: Allt är relativt. Om man jämför med alla de skivor som Jay-Z släppt sedan den slugt marknadsförda ”avskedsskivan” The Black Album 2003 så är detta duettalbum med Kanye West - en sorts miljonärsmotsvarighet till Method Man & Redmans Blackout - en oerhört lyckad historia. Å andra sidan, om man jämför dagens värdighetstörstande och kroniskt blaserade Jay-Z med den oerhört alerta, roliga och uppfinningsrika rappare han en gång var är det en sorglig historia. Och Kanye? Han är ju en gränsöverskridande post-rappare med självförtroende och konstnärliga ambitioner av Wagnerdimensioner – här försöker han låta som en tuff sidekick till Jay-Z, det finns inget utrymme för hans djupt personliga sökande som gjorde My Beautiful Dark Twisted Fantasy till förra årets bästa skiva. Så även om detta är en av 2011 års bättre rapskivor är det en besvikelse. Fina låtar som deppklubbiga No Church in the Wild, hårt svängiga That’s my Bitch och RZA-producerade New Day, där det starkt och skuldtyngt rappas om faderskapsfunderingar, till trots.
BETYG: 4/6 (från Nöjesguiden)
Annika Flynner: Bättre än Kingdom Come, American Gangster och The Blueprint 3 - sämre än The College Dropout, 808s & Heartbreak och MBDTF. Så kan man kort sammanfatta den här skivan. Egentligen är det lustigt att Jay-Z och Kanye insisterar på att göra låtar ihop, de är ju så himla olika som rappare. Visst, de har likheter som artister, att de ser hiphop som popmusik, något som inte hör till gatan utan något som kan bli hur stort och lukrativt som helst. Men Jay-Z:s rapstil är funky på ett sätt som Kanyes aldrig varit, eller eftersträvat. Funk är, som Miles Davis intelligent påpekade, det som händer inte när man spelar utan när man inte spelar. Hålen, tystnaden, luften, rymden som skapar dramatik inför de annalkande tonernas stötar, det som ger dem tyngd och explosivitet.
Kanyes musik bygger på att fläska på med allt - lager på lager av samplingar och ljudmattor, och ovanpå det rap som i bästa fall är lika överdådig och mångsidig: attityd och självhat och humor och referenser och sorg och naivitet. Hans rap passar hans typ av beats, som de har låtit sedan 2006, medan Jay-Z:s rapstil egentligen inte alls passar för den typen av beats. Tänk på Jay-Z-klassiker som "Ain't no nigga", "Can I get a", "Big pimpin", "I just wanna love U" och "Izzo" - de är bra för att han leker med rytmen, beatet tar aldrig för stor plats, det finns luft och utrymme för (och nästan ett krav på) Jay-Z:s ordsmatter. Den "vuxne" Jay-Z föredrar tjockare låtar som "Encore", "Roc Boys" och "Empire state of mind". I sådana låtar kan han aldrig bli riktigt funky, och behöver inte heller bli det. Det tycker han nog är bekvämt, han kan luta sig tillbaka och "skriva en låt", skriva en text som ska handla om något. Resultatet blir oftast humorlöst och präktigt - men sällan kasst, för han är ju ändå Jay-Z, han kan inte skriva ett rim som är värdelöst, precis som Miles Davis inte kunde spela en ton som var värdelös.
På Watch the throne finns enbart fläskiga låtar. Jay-Z och Kanye rappar båda på varje låt och det finns inga andra rappare, i och för sig trevligt och konsekvent, men jag köper inte den krystade kompisstämningen. Det är inte EPMD som kastar mikrofonen fram och tillbaka mellan sig 1988, det är två miljonärer som gör en skiva ihop för att det passar bra i deras karriärer. Nej, okej, jag tror att Kanye West verkligen älskar Jay-Z, avgudar honom på ett sätt som är lite rörande och lite töntigt/meningslöst (står inte ut med sista låten på Graduation, den fjäskiga "Big brother"). Men Jay-Z har mer distans, han har alltid gjort det som är bäst för honom ur ett strategiskt och ekonomiskt perspektiv, han samarbetar med Kanye för att hans karriär mår bra av det. Jag lovar att Jay-Z inte tycker att MBDTF är en magisk skiva (även om han säkerligen är imponerad över vilket genomslag den fått), jag tror att hans respekt för Kanye West handlar om framgång och professionalitet snarare än artisteri och själ. Men vad vet jag.
I alla fall, det här med att Kanye ser så himla mycket upp till Jay-Z tycker jag försämrar hans rappande på den här skivan, och för Jay-Z:s del försämras hans rappande av att han endast har fläskiga beats att arbeta med. Undantaget är "That's my bitch" som min älskling Q-Tip har programmerat de sjukt svängiga trummorna till (jag gissar i alla fall att det är i trummorna som hans produktion ligger, låten är co-produced av Kanye som är duktig på precis allting utom just genuint svängiga trummor), här är Jay-Z fantastisk. "No church in the wild" gillar jag för att den är mörkt klubbig på samma sätt som Diddys Last train to Paris var i sina bästa stunder, ni vet, känslan av att vara på klubb men inte ha så himla kul, stå i kön till toaletten och känna sig lite för full och vara lite för orolig för att den där tjejen som man såg tidigare gått hem med en annan kille, och bara höra musiken dunkande i bakgrunden. Älskar musik som kan suggerera fram en sån stämning! Och "New day" gillar jag för att den känns som den kommer från hjärtat. I min favoritlåt med Jay-Z, "This can't be life" från 2000, rappar han om hur han skulle bli pappa men barnet dog vid födseln, och på en annan låt på samma skiva rappar han om hatet mot sin egen frånvarande far. Sedan dess har jag undrat när Jay-Z ska få bli pappa, det lär väl bli när Beyoncé tröttnar på att äga världen (don't hold your breath!). Att han tänker mycket på det själv är "New day" ett kvitto för. Och Kanye rappar om ångesten för att få ett barn som blir lika självupptaget som han själv, insikten om att hans livstil ur ett familjeperspektiv inte är särskilt vacker.
Sista grejen med Watch the throne: de många referenserna till konstnärer som Basquiat och Picasso, som duon skryter med att de äger tavlor av, är en intressant utveckling av skrytrappen. Från början räckte det med att säga att man hade pengar (Eric B & Rakims "Paid in full"). Sedan var det kläder. Sedan bilar. Sedan hus. Sedan köpcentrum. Sedan konglomerat (Busta Rhymes "Respect my conglomerate"). Men det ultimata är att inte bara ha ekonomiskt kapital, utan även kulturellt kapital: vara nere med konst. Och en tavla av Basquiat är ju både sinvdyr och har kulturellt hög status (på ett sätt som en flashig bil aldrig kan ha). Så det känns helt logiskt. Ett annat tecken på denna strävan hos dessa herrar är att Jay-Z skrivit en bok och Kanye West gillar ballett (eller snarare balettdansöser, han tycker att de är sjukt heta).
Jean-Michel Basquiat, Utan titel (1981)
I alla fall. Övriga Sveriges Watch the throne-recensioner då? En trea i DN, en tvåa (av sex) i SvD och en trea av Jan Gradvall i DI. Lite väl snålt kan jag ändå tycka.
SvD tycker att No church in the wild har ett "intetsägande" beat och själlös rap (trots att Kanye säger Kanyeismer som "Love is cursed by monogamy", en instant classic). Recensionen avslutas med "Albumtiteln Watch the throne ska givetvis tolkas som att Jay-Z och Kanye West själva vakar över en hiphoptron som de anser sig sitta bekvämt på. Men efter deras obefintliga prestationer på det här albumet vore en sanningsenligare tolkning att de står vid sidan om, för att vakta den åtråvärda positionen åt någon annan – ur den nya rapgenerationen. Vem det är återstår att se." Är det inte sjukt slappt att inte passa på att säga vilken rappare som skulle kunna vara en kandidat till denna tron? Lil Wayne, Gucci Mane, Drake, Lil B? Varför och varför inte? Är tiden då det fanns en tron, en enhetlig hiphopkultur förbi? Ah, det är DEN diskussionen som är intressant. Jag hatar när folk inte vågar ta ställning.
DN:s recension präglas av det som vissa hiphoprecensenter ofta gör: en uppräkning av vad som samplats. Det är lite meningslös info tycker jag. Visst, du är duktig, du kände igen det där eller det där (eller: du har läst i texthäftet eller på Wikipedia), vi ser, bravo. Men vad säger det om musiken egentligen? Om känslorna och uttrycket? Jag blir så trött på sånt. Än mer anmärkningsvärt är detta: "I en tid av svältkatastrofer, klimatångest och finanskris känns det lika ointressant som osmakligt att höra gigantduon 'Ye-Z' (eller Ye-Hova som Prince skulle säga) gaffla vidare om champagne, Maybachs och Margiela-jackor. I 'That’s my bitch' skönjs ett budskap när Jay-Z håller ett brandtal om att kvinnlig svart skönhet måste uppvärderas och släppas in på MOMA, men resonemanget dödas minst sagt när han uppmanar dem som spanar in hans fru Beyoncé att skaffa sig en egen hund." Vad är detta för krav på konst att den måste vara moraliskt uppbygglig? Är detta 1600-talets kyrka, eller 1900-talets Sovjet? Är all rap som inte är politisk automatiskt sämre än annan rap? Jag tycker att det är ett bisarrt resonemang. Dessutom: That's my bitch är en låt där Jay-Z för ovanlighetens skull adresserar att han har en tjej, att han är upptagen och inte är intresserad av tjejerna på klubben. Han går inte den lätta vägen och gör ännu en låt om att flirta och ha sex med någon random modell. Hur många rappare rappar om sina verkliga flickvänner? Hur många vågar äventyra sin Don Juan-image? Hur många vågar rappa om kvinnor som existerar, som har ett namn, som är individer och inte bara objekt? I mina ögon är Jay-Z:s vers här så himla mycket mer värd än ett generiskt brandtal om svart skönhet, ett sånt som Talib Kweli gör i sömnen (och som inte skadar honom när han vill attrahera poltiskt medvetna groupies).
Jan Gradvall kommenterar inte texterna över huvud taget. Han diskuterar bara faktumet att Kanye West och Jay-Z har råd att sampla exakt vad det vill, och det är i och för sig en intressant iakttagelse. Men att inte beröra musiken mer än att "Otis" samplar Otis Redding och att No church in the wild samplar en gammal James Brown-låt. Well, det är inte James Browns influens som gör No church in the wild till en speciell låt. Ingen av recensenterna (inte jag heller iofs) nämner Frank Oceans närvaro till exempel - att ta in honom är det smartaste och coolaste Kanye gjort sedan han anlitade Bon Iver till "Lost in the world". Det är Frank Oceans refräng som gör No church in the wild till en minnesvärd låt. (Jag älskar för övrigt The-Dreams autotunevers också, en äkta bonus, man känner sig bortskämd! Men nu ska jag sluta tjata om den låten.) Gradis säger inte heller ett ord om samspelet eller relationen mellan Jay-Z och Kanye West. Det han säger är att skivan, när den är som bäst, "tar tillbaka hiphop till ett tjuvkopplat elskåp i Bronx. Allt som behövs, allt som hörs, är en skivspelare /.../ och två rappare med varsin mikrofon." En rätt märklig analys av ett så totalt maximalistiskt producerat album, måste jag säga.
Intressant vad utrymme gör. Din egen originalrecension i NG är intetsägande, ryckig, platt skriven; sämre än de recensioner i andra tidningar du refererar till.
Men när du växlar över till Annika Flynner blir du suverän: analytisk, lekfull, smart, med flyt i språket.
Bara ett PS till din kritik av min recension. Min recension var inte aktuell (DI hade sommaruppehåll när den släpptes, annars hade den varit längre) utan mer som ett PS om två veckor senare, vinklad på något jag tyckte var intressant men som ingen annan kommenterat.