Kelly Rowland - Here I am

Nicholas: Kelly Rowland har likt en RnB:ns George Harrison fått leva med att jämföras med forna bandkollegan Beyoncé. Inte så kul när Beyoncé är en av världens största, bästa och snyggaste artister. Men Kelly är coolare. Hon gör tio gånger hellre en läcker dansgolvshit än en mysig P4-ballad, och för detta älskar vi henne. Here I Am är som album inte lika helgjutet som förra skivan Ms. Kelly, men har å andra sidan så många toppar – som den sexiga Motivation och Ester Dean-skrivna popsensationen Lay It on Me, för att nämna de mest uppenbara – att den ändå måste räknas som hennes största stund hittills.

BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)

Annika Flynner: Åh, <3 <3 <3 Kelly Rowland alltså. Inte för att jag inte tycker om Beyoncé - egentligen älskar jag kanske Beyoncé ännu mer, denna psykodiva som bara äger och äger, hon är inne i ett härligt homerun som aldrig tycks ta slut - men Kelly känns mer som en kompis. Min vän Sanna skrev jättebra om Kelly Rowland och Beyoncé på Throw Me Away, läs här. När vi ändå snackar om Kelly måste jag erkänna en sak: jag blev inte lika förälskad i "Dilemma", Nellys och Kelly Rowlands duett från 2002, som alla andra. Den var fin men den tog sig liksom aldrig riktigt in i mitt hjärta. Först för ett par veckor sedan, när jag hörde den på ett dansgolv, sjönk den in på djupet. Nu älskar jag den. Men jag gillar ändå 2011-Kelly mer än 2002-Kelly. Hon blir självsäkrare, coolare och mer personlig med åren - bättre, helt enkelt. Skål för Kelly Rowland.



Zomby - Dedication

Nicholas: Som med all dansmusik är oddsen låga för att ett helt album från en dubstepartist ska bli bra. Burial visade dock att det var möjligt, och Zomby bygger vidare med sin intelligenta och mångbottnade musik. Stämningen är konstant melankolisk men färgerna glänser ändå friskt, eftersom det är unga syntljud snarare än förvrängda röstsamplingar som utgör stommen i låtarna. Detta instrumentala album är en njutning från början till slut och det har en klassisk skivas attribut: det låter som ett barn av sin tid men vi kommer utan tvekan fortsätta att lyssna på det även om många år. Laserstrålarna som är Black Orchid kan man inte få nog av.

BETYG: 6/6 (från Nöjesguiden)

Annika Flynner: Va, ännu en sexa? Jag får ibland höra att jag delar ut det högsta betyget alltför frikostigt nu för tiden. Jag har dock en enkel princip: högsta betyg får de skivor som i stunden känns som ett mästerverk eller en klassiker. Obs: detta är inte (nödvändigtvis) samma sak. Exempelvis tycker jag att Hot Chips "One Life Stand" är ett mästerverk, men inte en klassiker, och Drakes "Thank me later" är inget mästerverk men däremot en klassiker. Zomby-skivan känns faktiskt lite åt både mästerverk- och klassiker-hållet, jag kan inte avgöra vad som den har mest av i nuläget. Jag gillar Zomby nästan lika mycket som jag gillar Aphex Twin och Burial. Det är sällan instrumental elektronisk musik har den effekten på mig. Men "Dedication" är så... rik. Jag älskar det.



Wu-Tang Clan - Legendary Weapons

Nicholas: Wu-Tang Clan är inne i en kris. Ledaren RZA:s beats var länge de kung fu-fixerade rapgudarnas stolta fokuspunkt, men RZA har utvecklats så mycket som musiker genom åren och gör nu så ambitiösa Phil Spector-kolosser till beats att varken gruppens medlemmar eller fans vill höra dem på en Wu-Tang Clan-skiva – något som det floppande ”comebackalbumet” 8 Diagrams visade. Nu får istället folk som dyrkar RZA:s stil från 1990-talet och idag är bättre än RZA själv på att göra sådana avskalade beats producera rubbet – Legendary Weapons är det första gruppalbumet där geniet inte producerat en enda låt. Det låter kompetent men befriat från magi, precis som på fjolårets Wu-Massacre, en skiva som ändå hade sina stunder eftersom gruppens bästa rappare fick mycket utrymme. Detsamma kan inte sägas om Legendary Weapons, där icke klanrelaterade gästrappare gör de flesta av rapverserna. Det känns som en slapp och cynisk uthyrning av ett legendariskt varumärke.

BETYG: 2/6 (från Nöjesguiden)

Annika Flynner: Jag vet, man kan argumentera för att Legendary Weapons inte är en "riktig" Wu-Tang Clan-skiva utan, liksom den vitsigt betitlade "Chamber Music" som kom häromåret, en samling nya låtar som gruppens medlemmar medverkar på. Både Chamber Music och Legendary Weapons är dock så pass sammanhållna och välgjorda som album att det vore dumt att kalla dem för något annat. De senaste åren har Wu börjat översvämma marknaden med skivor på ett nästan lika jobbigt sätt som de gjorde under 1990-talets sista år, då alla de här odrägliga skivorna med Killarmy och what not dök upp. Jag börjar tänka att gruppen har spelat ut sin roll som grupp. Både RZA, Raekwon och Ghostface Killah låter bättre utanför klankonstellationen. Enbart Method Man växer som artist i Wu-Tang Clan-kontexten. I denna blir han återigen stjärnan och mittpunkten, som han var 1993, det tar fram det bästa ur honom som rappare. Den enda minnesvärda textraden på Legendary Weapons kommer symptomatiskt nog också från Meth: "sweatin' like a hooker in church". Utanför Wu-Tang Clan är Method Man en förvirrad och inte längre särskilt framgångsrik artist med glansdagarna långt bakom sig, det måste kännas sorgligt. Men med gruppen kan han fly från verkligheten ett tag och återigen känna sig som king of the hill. Åh, hiphop handlar så himla mycket om psykologi.
#1 - - D:

Vad tycker herrn om den den nya från Jigga och Kanye då?

#2 - - Nicholas:

Recension nästa vecka!

#3 - - Nicholas:

Recension nästa vecka!

#4 - - M.W:

Kul att vi verkar ha likasinnade åsikter om både Miss Kelly och Big Sean. Ironiskt nog medverkar ju Big Sean på en av albumets bästa spår Lay It On Me. I och med att jag är en sjukt partisk The Dream fanatiker så tycker jag faktiskt Live This Life är ett habilt spår på Finally Famous. Annars hör jag ditt resonemang. Albumet suger. Men för att återkoppla till Kelly. MOTIVATION vilken jävla låt!! Den kommer garanterat att finnas med på min top-5 lista över 2011 års bästa låtar. Tack för uppdateringen av bloggen förresten. Gillar att bli bönhörd

#5 - - D:

Jag har ändå fått känslan av att Meths dalande artistkarriär har varit rätt självvald då han under 2000-talet verkat tycka det är betydligt roligare att vara skådespelare. Känns som han lagt mycket av sin krut där och han har ju faktiskt spelat i en jäkla massa filmer och tv-serier och ibland i riktigt bra roller dessutom som i The Wire eller The Wackness.