Visste ni att både Lykke Li och Veronica Maggio sjungit i Tensta Gospel Choir? Den fingertoppskänsliga perfwktionisten Jenny Wilson gjorde helt rätt när hon började samarbeta med detta coola och begåvade gäng. Men framförallt är det Jenny själv som imponerar under konserten - hon är inte bara Sveriges bäst klädda artist, hon har en unik musikalisk vision som hon följer med ett häpnadsväckande självförtroende. Det är stenhårt sväng, hypnotiska pianoackord och texter från ett blödande poetiskt hjärta. Lägg därtill ett fantastiskt band med saxofonsolon och allt (2011 är, som NG tidigare noterat, saxofonens återkomsts år). Man baxnar. Och när hon spelade min favoritlåt Only here for the fight som ett orgiastiskt extranummer dog jag nästan av lycka.



Sen såg jag Janelle Monae. Det var inte lika bra - tyvärr, måste jag säga, för det finns mycket positivt att säga om Monae. Hon är cool, hon har sin egen stil, och hon har en fantastisk sångröst. Hon måste vara en underbar förebild för unga tjejer med drömmar om att bli soulsångerskor, för hon visar att man kan bli en maxad souldiva och ändå vara flippad och personlig, man behöver inte tävla i sexighet med Beyoncé, man kan vara snygg och cool ändå. Janelle Monaes scenshow var hur ball som helst. Problemet ligger i låtmaterialet - det är helt enkelt inte tillräckligt starkt. Ingen refräng är riktigt explosiv, ingen text lyckas greppa tag. Jag hoppas dock att Janelle har en lång karriär framför sig och att hon, med sin uppenbara begåvning, kommer växa som låtskrivare. Det tog ju ett tag för Jenny Wilson att hitta sin form också.

(från Nöjesguiden)